- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
21

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Troheten intill döden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


III.
                        TROHET INTILL DÖDEN.[1]                        
Stackars Fylax, du förstod ej bättre.


«Kom hit, söta Fylax, och lägg ditt hufvud i mitt knä, kom! kom!»
ropade en gång en vacker flicka af mina slägtingar till en lurfvig
pudel, som kom springande genom parken, liksom han sökte
någon. «Kom, söta Fylax!» Hunden nalkades och lade sitt hufvud i
flickans knä och fästade sina tankfulla blickar på hennes ansigte.
Den yra flickan smekte, honom och sade: «säg mig, Fylax, kommer
du som förbud åt din herre? Hvar är din herre? Sök opp din
herre!» Vid dessa ord sprang hunden sin väg, och snart derefter
hörde man hans glada skall och ett hastigt «tyst, Fylax!» uttaladt
af en manlig röst. «Jag visste ju, att Etienne ej kunde vara så
långt borta», ropade flickan och sprang upp från sitt arbete åt det
håll, der hon hört hundskallet. Snart framträdde hon hand i hand
med en vacker yngling, glad och jollrande. «Din hund röjde dig,
Etienne», sade hon skrattande och fäste sitt bruna öga på
ynglingen; det brände af kärlek och glädje. «Det der, Etienne, är min
kusin Adam», tillade hon och pekade på mig, då hon såg att han
förlägen stannade. Ynglingen framträdde straxt till mig och sade
med förbindlig ton: «det fägnar mig att göra er bekantskap; min
Clothilda har ofta omtalat er för mig.» Gud vet hvad jag svarade,


[1] På en graf på någon af Stockholms kyrkogårdar låg för många år sedan
en hund yid en namnlös graf, som man antog inneslöt hans herres stoft. Detta
omtalades i tidningarne; men då föll det en af våra glada, jollrande författare
in att göra sig lustig öfver den trogne hunden. Det finnes nemligen menniskor
som tro, att en talang är någonting i sig aktningsvärdt — kan så vara; men
den bör då ej gå i tjenst hos råheten, det platta grinet. Den qvicke
författaren borde kommit ihåg, att en hunds trohet är ädlare än en menniskas trolöshet.

Jag skref då denna parabel — en «Tendensnovell» — som slutade med att
en hund fick segerpalmen för trohet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free