- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
39

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. En lustresa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ändtligen var dä bela familjen samlad, nemligen jag, min
hustru, tre barn ocb barnpiga, och trädde ut för att sätta oss i
ekipaget, då en ny olycka hände oss. Den allsmäktige hållkarlen
hade gått, sedan han helt amikalt tillsagt skjutsgossen, att «inte
sticka till och taga mer än tre personer på vagnen», och denne
nekade således att taga barnen med. Det blef en lång
parlamen-tering och mycket bråk; det var nemligen traktörens egna hästar,
och hållkarlen hade sagt m. m. och lofvat vår lifkusk »smörj», om
han «stack till.» — En i sanning vacker belägenhet 1 barnen greto,
jag var förargad och min hustru löfvade att anklaga pojken hos
borgmästaren; intet af allt detta lyelpte. Slutligen måste nervus
rerum fram, och efter många betänkligheter åtog sig lifkusken att
»sticka till» och taga sex personer på vagnen samt emottaga den
löfvade »smorjen». «Se så, i Herrans namn», sade jag, då jag väl
hade äntrat mig upp på kusksätet, der jag hade att akta en
butelj kaffegrädde, som min omtänksamma hustru medtagit, och som
icke kunde finna någon annan plats, än bakom mig på kuskbocken.
«Kära Adam, se efter att korken sitter riktigt i, det var en så
dålig kork jag hade», sade min hustru. «Se så, kör, min gosse», sade
jag, öfverlemnande mig på nåd och onåd åt hans skicklighet. Det
bar af, den ene hästen galopperade och den andre lunkade, alldeles
på ryska modet, och vagnen tog grufliga stötar i rännstenarna;
fotstegen skramlade, alla stadens gummor stucko ut näsorna och
betraktade oss; men till all lycka är vår stad af den
beskaffenheten, att man snart kommer utom tullen. «Nah, pålle, proh,
pålle, din stackare», sade skjutsgossen och höll in den ene hästen;
»det är en unghäst», tilläde han till mig, »och han är inte van att
gå i par; men blacka der är en latracka; om herrn ville», tilläde
han, «ta piskan och dalja om henne litet.» Åter ett behagligt
göromål; jag, som hade rest endast i akt och mening att njuta af
landet, måste nu sitta der och slå, ty blacka var ideligen trögkörd,
och hennes «öfvertygelse» om piskans menliga inverkan mognade
mycket långsamt* jag tröttnade och höll opp med den ovana
sysselsättningen. Men detta blef mig icke länge förunnadt; ett: «gif
henne en släng, herre, hon tål hvad hon får; se, pålle är redan
hvitlöddrig; det är en hundturk till vagn att vara tung», o. s. v.,
satte min arm i förnyad rörelse. Ack, min Gudi hvad hade min
son på galejan att göra? Det var just i middagshugget; solen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free