- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
63

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Sällskapslifvets behag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag äter alltid senap till kött; förlåt, min goda fru Fredér — de*
likat sauce.»

»Bror Wassbuk glömmer», inföll notarien, »sin historia; bror
borde, som lagman Lysander en gång sade, blifva historiarum
professor, hä, hä, hä.»

«Ja, det var sannt, jo, vi åto, som sagdt är, vid fruns bord,
det var i Altenberg det, en ganska vacker stad med en stor kyrka,

— åh, låt mig hålla karotten, han är het, kusin Slammer
bränner sig.»

På alla punkter af bordet var ett beständigt samtalande; en
gunstig herre, som förlorat tre riksdaler trettiofyra och en half
skilling på sin wira, såg surmulen ut och disputerade med sin
medspelare, som satt på andra sidan om en interfolierad mamsell,
om att han bort spela så och icke så, och att han var skulden
till förlusten; det var en lång och högst intressant dispyt. En
löjtnant der nere vid andra bordsändan entretenerade sina
mamseller så godt han kunde med åtskilligt småprat.

»Magistern må tro», sade borgmästarinnan till Fredér, «att
denna lilla fisksmulan kostade oss både möda och pengar att fä,
men Balkman sade, att om vi ej kunde få fisk, var det ej värdt att
se främmande; slutligen fingo vi tag i denna hos Lars i Sikahemet;
men, magistern må tro mig eller inte, han släppte inte en fena,
utan mot åtta skilling marken, och ändå fingo vi vara glada att
få något.»

Så roade sig sällskapet ända till dess, efter en liten stunds
tystnad, värdinnans stol skrapade i golfvet, och sällskapet steg upp.

Nu blef ett bockande och tackande; herrarne skyndade att
uppgöra sina liqvider; plånböckerna inventerades; och ändtligen
klockan tolf på natten var nöjet slut, och en hvar sökte i vrårna
efter sina hattar. Notarien Torkelssons hatt hade någon satt sig
på, och kapten Wassbuks spatserkäpp hade kpmmit bort, hvarom
han på stående fot berättade en mycket qvick historia, hvars slut
han ej kom ihåg.

Fredérs kommo hem igen. De små barnen sofvo godt i sina
sängar; far och mor betraktade dem en stund, de smålogo de
lyckliga barnen i sömnen: då kastade Fredér sin arm om sin hustrus
smärta lif och hon såg honom så trofast i ögat. «Hvad tänker
du, Emelie lilla, då vi nu stå åter vid våra barns säng och äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free