- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
72

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

m

BROTTSLINGEN.

L&tom oss åtminstone nyttja ett vackert
ord — panperism.

För några och tjugo år sedan vandrade en fattig qvinna omkring
i trakten och tiggde; en liten rödblommig och vacker gosse följde
henne och sjöng så vackra visor för folket, att både moder och
barn lefde på hans lilla talang. Qvinnan kallades i dagligt tal
Tattar-Anna, och hela hennes utseende förrådde hennes ursprung
från det numera nästan alldeles försvunna zigen ar folket, hvilket i
århundraden flutit omkring på tidehvarfvens stigande och fallande
vågor af menniskor och öden, utan att blanda sig med dem;
lik-som då en droppe olja flyter på hafvet. Det tyckes vara en
naturlag, att det vilda måste fly eller bortdö, för att lemna rum för
det odlade och civiliserade. Då ängen plöjes till åker, försvinna
vildblommorna, och de odlade växterna med sitt ogräs inkräkta
platsen. Den sköna trientalis med sina snöhvita, den blyga sippan
med sina ljusblå blommor försvinna, för att lemna rum för kornet
och rågen samt för snärjgräset och tisteln, som följa dem. Skogen
afhugges och boskapshjordarne beta på de inhägnade ängarne; då
flyr den konsterfarne bäfvern, och hans byggnader ruttna ned utan
vård. När den civiliserade menniskan inflyttar i vildarnes land,
flyr urinvånaren undan, efter blodiga strider; eller, om han ej
kämpar för sitt naturtillstånds fortfarande, förtvinar han långsamt, men
säkert, genom beröringen med civilisationen och det förderf, som
likt ogräs följer med henne; men om vi se på åkren eller på de
nya staterne, få vi alltid se, att det odlade uttränger sitt ogräs
mot periferien. På åkerkanten växer ogräset yppigast; på statens
åt vildmarken gränsande sidor stå civilisationens laster i sin
yppigaste växtlighet. Instinkt är vildhetstillståndets högsta drifkraft;
förnuft åter civilisationens. Instinkten, som tillhör djuret, måste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free