Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kufvade det åter; men då Bultman i vild och segerdrucken ton
skämtade med Karin, den enda, näst modren, som fången höll af;
då den fräcke despoten fattade tag i hans flicka för att kyssa
henne, då vaknade djuret. Lik en tigerkatt slingrade sig
ynglingen uppåt och lät ett häftigt slag af handklöfvarne falla på den
rusiga öfversittarens hufvud; han dignade ned; på skrnfvarne satt
blod, och liksom detta hade ännu mera retat vilddjuret i fångens
själ, som nu slitit sina sista § ettrar, lät han med stigande raseri
slag på slag träffa den döendes hufvud. Gevaldigern var död och
blodet flöt ymnigt omkring på vägen; det blef en stunds tystnad;
slutligen hånskrattade Balthasar, det var ett långt återhållet skratt;
han skrattade för första gången på många år. »Hjelp af mig
handklöfvarne, Karin; se så, nu är jag fri som en fogel — låt
hunden ligga, der han ligger; min tur kommer också en gång;
men, likagodt! något slut måste man ha, och något grannare kan
väl inte fås, än när man vandrar ut mellan rackaren och presten
— ha,- ha, ha!»
Han flydde, men blef snart ertappad; han var lugn. Då
presten efter bekännelsen besökte honom i fängelset, var han i början
hårdnackad, skrattade åt prestens ord och ville ej låta bereda sig;
men småningom blef allt honom klarare; han fick se en stråle af
försoningens ljus; det var liksom morgonrodnaden från hans
oskyldiga barndom utbredt sig på hans fängelses himmel — det var
aftonrodnaden, som stannade öfver hans graf; men han blef
lydigare, lugnare, gladare och lyckligare med hvarje stund, som förde
honom närmare döden. «Huru», frågade presten, «har du blifvit
sådan du är? huru kunde du sjunka så djupt? Jag känner nu ditt
hjerta, det är vekt, snarare for vekt än för hårdt; du hade kunnat
blifva en ädel och hedrad man i stället för en brottsling; huru har
du blifvit sådan?» — «Ack! herr pastor», svarade fången, «det är
min köttsliga natur, som förfört mig; djefvulen har en gång fått
mig i sina garn och jag har fallit steg för steg, utan att märka
det sjelf — så är det, herr pastor! men nu hoppas jag på Guds nåd.»
Stackars Balthasar! du svarade på ’sätt och vis rätt; men med
for många omsvep — hade du sagt: staten har uppfostrat mig,
jag är ett barn af mitt fosterlands seder, den frukt, som växer, då
man inympar godtycket på den föråldrade stammen af barbariska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
