Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
magistern sin afskedspredikan och erhöll i håfvarne fem riksdaler
elfva skillingar och nio runstycken, såsom ett ringa bevis af
stadens kärlek och tacksamhet.
Nu kom magister Hjemmerdahl till Skråköping. Besynnerligt
nog kom redan första söndagen en ovanlig kyrksamhet på folket;
alla ville nemligen höra, om «den nye» var lika tråkig och
andefattig som den förre. Magister Hjemmerdahl var eu helt annan
natur, en helt annan figur; han var liten och mager, hans svarta
hår låg i vilda lockar öfver den gulbleka pannan; hans små grå
ögon sutto lurande och bitande under de buskiga.ögonbrynen, likt
en hund, som gömt sig under en rishög och blott då och då
tittar fram för att grina illa. Hans tunna, bleka läppar, som
vantigen i hvardagslag drogos på sned af ett slags grin, öppnade sig
på sön- och högtidsdagar endast för att bestraffa; hans organ hade
något skrällande, som aftviugade de gamla hvalfven liksom
jemmer-rop, då han predikade, och hans gestikulation var häftig. Den
lille mannen hoppade, svängde och bugade sig i predikstolen, och
slog då och då i pulpeten, så att det hundraåra dammet på Carl
den Tolftes bibel, som låg bredvid, lemnade sin hviloplats och
flydde sin väg.
Detta väckte Skråköpingsboarne, och nu blef man kyrksam
i lika hög grad, som man förut låtit kyrkan vara tom.
Det finnes olika sätt att vinna menniskorna; man kan leda
dem genom kärlek och godhet samt genom fruktan. Magister
Hjemmerdahl begagnade ganska mycket djefvulen, för att skrämma
upp Skråköpingsboarnes sofvande samveten, och det dröjde ej länge,
förrän staden var delad i tvenne distinkta klasser, nemligen: Guds
barn, som hvarje söndag, ottesång, högmess» och aftonsång, sutto
i kyrkan och dessemellan hade bönesammankomster, och i öfrigt
ansågo nöjen af alla slag syndiga; men syndigast att arbeta. Den
andra klassen voro de så kallade verldens barn, som blott då och
då gingo i kyrkan, som ej besökte några serskilda
bönesammankomster och som hvarken ansågo nöjen eller arbete för syndigt;
— men det fanns likväl en tredje klass, nemligen djefvulens barn,
eller sådane, som skrattade åt magister Hjemmerdahl.
Då magistern predikade var kyrkan alldeles fullproppad af
botfärdiga själar, som svettades och knuffades för att få upphemta
det himmelska manna, som flödade från hats läppar. Det, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
