- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
101

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i synnerhet intog folket till hans förmån, var hans sätt att direkt
vända sig till personer, som voro i kyrkan, och apostrofera dem;
ovett, äfven andligt, är folket välkommet. Kyrkan var derföre full
af folk. När helighetsepidemier komma, sjuknar en mängd på en
gång; de äro blott utbrottet af en sjukdom, som blifvit samlad
under en längre tid. Hos oss var magister Tråkéns tid en s&dan

förberedande period. Folket kände då, att det var något, som

felades, något tomt och ihåligt låg i deras gudsfruktan, den var
ej ren, ej sann och lefvande; men ångren väckte de slumrande
känslorna och det lama hjertats rörelser. Då kom den nye
magistern med sina hotelser, sitt bittra språk, med helvetet och en
hel pinoapparat af svafvel och beck — och se! på en gång utbröt
sjukdomen. Själarne, som blott höllos spänstiga genom ett
träaktigt skelett af kristlig moral, förkrossades genom deu nye
lärarens ljungeld, och kyrkan blef nu lika så full af ångrande syndare
och förkrossade sinnen, som ett fältlazarett med sårade en
bataljdag; men med denna förkrosselse, detta lemlästande af deras
ande-liga jag, förenade sig alltid en hög grad andeligt högmod; de lågo
der i kyrkan på knä i brinnande böner och fordrade pockande
lif-sens kronor, likspm den sårade krigaren, hvilken för sin åkomma
fordrar en svärdsorden eller en medalj för tapperhet i fält. Ju
mera söndertrasad vederbörande funno sin själ, desto större
pension väntade de att få, desto mera djupt föraktade de alla dem,

som voro någorlunda hela och oskadade.

En söndag, ibland andra, då jag inklämt mig bland den
fromma skaran och afhörde magistern, fortfor han i samma stil, som
vanligt: «I usle, eländige syndare!» skrek han med sin skällande
röst, så att hvalfven genljudade. «I förtappelsens barn! snart, snart
varder domens dag kommande, då getterna skiljas från fårena och
då djefvulen kommer och drar ner er syndiga själ i helvetets djupa
svafvelsjöar; der kunnen I få simma, I djefvulens simmagistrar
(det fanns nemligen ett simsällskap • i staden, som nyss firat sin
promotion), och roa er i svafvelsjöarne med edra syndiga öfningar,
och du, usla själ der, med din röda schal (det var nemligen
stads-fiskal Preijares fru, som hade en sådan), blir nog rödglödgad in i
din usla kropp af djefvulen, som livar morgon skall påkläda dig
din syndiga prydnad, hvaraf du nu yfves i ditt öfvermod; drag af
dig det helyptes skynket och visa dig blottad och förkrossad inför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free