- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
109

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som öfver tilldragelsen fördes vid stadens äldstes sammankomst,
hade han icke behöft inför publiken uppträda som en oförskämd
lögnare, helst desse protokoller bevisa, att jag vid det omskrifna
tillfallet icke ens egde någon cigarr, utan rökade kardus ur en
kortare slangpipa eller så kallad mubb». En sansad och rättvis
allmänhet får nu döma mellan besagde onkel Adam och mig.
Skråköping å Stadsfiskalskontoret i Aug. 18...

Pär Preijare.

Stadsfiskal.»

Sanningen att säga, hade pckså stadsfiskalen ganska rätt, och
jag får bedja herrskapet om förlåtelse för min falska uppgift
angående cigarren. Misstaget var likväl lätt gjordt, helst jag såg
personen på något afstånd och blott märkte, att han hade en
glödande eld nära under näsan, utan att veta att denna härledde sig
från en så kallad «nubb». Jag drog, som man säger, öronen åt
mig och var glad, att jag var anonym. Stadsfiskalen väntade
länge, att de störa tidningarna skulle reproducera hans
«berikti-gande»; men det blef ej af, och han harmades grufligen; det är
derföre jag sjelf nu gör det.

Jag gladde mig åt, att jag var anonym; men bedrog mig.
Min beskedliga hustru hade nemligen förtrott någon sin vän, att
den der rolige onkel Adam ingen annan var, än hennes tråkige
herr man. Denna vän förtrodde det åter till sin goda vän, och
det dröjde icke länge, förrän hela staden visste, att onkel Adam
var jag. Den ende, som icke visste om namnkunnighet, var jag
sjelf. Jag märkte väl, att man i min närvaro iakttog en viss
försigtighet, att man liksom aktade sig för att icke förtala sig; men
icke kunde jag gissa, att det var af fruktan att komma in i
bladet. Men snart blef allt ljust för mig, och jag kunde liksom
Byron säga: ffjag vaknade en gång och fann mig namnkunnig.» Jag
skulle nemligen lemna in ett bref på posten; klockan var så der
en qvart på 6 och brefven skulle vara inne före 6. Nå väll jag
knackade på luckan, den öppnades och kammarherren Jules eget
ansigte sågs i raraeh. (Herrskapet känner honom från en af mina
genremålningar, nb. om ni mins den.) «Det är för sent!» sade
han vresigt och slog igen luckan. För sent? Jag drog upp min
klocka; den var jemnt 17 minuter öfver fem. Jag gick ut på
torget, och sel rådstuguklockan visade på en qvart; jag såg på tornet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free