- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
126

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som finnes mellan begge dessa delar. Då öfversättaren sökt att
komma originalet nära, har han sagt: »länga ryggen»; men det
oaktadt felas, som man ser, ett långt stycke, hvilket läsaren torde
ursäkta och benäget sjelf imaginera sig» m. m. Nog emedlertid
om disputationen, som jag gerna helt och hållet skulle meddela,
om det kunde roa herrskapet; men beklägligen är den nya tiden
för mycket ytlig för att finna smak för en så solid själaspis som
akademisk dissertation. Dertill • fordras (i andlig bemärkelse
nemligen) en vargmage, som kan smälta hästben. Qvarten slog
emedlertid; den lille bleke och den långe med näsan gingo förut in i
stora auditorium för att få god plats, der de kunde sitta och
anteckna; begge innehade konsten att skrifva fort och sutto på
hvarenda lektion och skrefvo till dess fingrarne voro krumpna och stela
af köld och bokstäfverna oläsliga. «Kära Krösenqvist», sade den
långe till den sjukragige, «det var förargeligt, hm-hm — vill du
inte vara god låna mig litet bläck — korken har gått ur
bläckhornet — hm-hm, jag tyckte att jag satte i honom så väl och
stoppade hornet här i byxfickan; om jag ändå inte haft de grå
byxorna på mig; men nu dricker det igenom och syns utanpå; —
låna mig litet bläck, bror Krösenqvist.» Den lille mannen
beklagade sin väns olycka och gaf honom ur sitt medhafda bläckhus,
som stängdes med en skruf och således var säkert. I detsamma
hördes ett starkt buller i förstugan, och professor Kåhlroth steg
in, åtföljd af hela studentskaran, som slog sig ner här o’ch der på
bänkarne i de mest beqväma ställningar; de enda,’ som icke
iakt-togo sin beqvämlighet, voro de begge förstnämnde, som, sedan de
gjort en djup bugning för den förbigående, småleende professorn,
satte sig ned grensle öfver bänken med sitt kollegium uppslaget
och sitt bläckhus framför sig, färdige att skrifva.

Professorn steg upp i katedern. Det är möjligt, att många
af herrskapet icke sett en kateder, och jag måste derföre, så godt
jag kan, beskrifva en sådan, för att upphjelpa er imagination.
Kateder kallas nemligen ett slags skåp eller predikstol i tvenne
afdelningar, af hvilka den öfre icke får bestigas af några andra än
professorer eller allraminst promoverade magistrar; men den nedre
åter af andra personer, som vilja disputera, det vill säga aflägga*
lärdomsprof. Då man nemligen står i nedra afdelningen eller
lådan af denna inrättning och säger efter hvad en annan person,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free