- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
137

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mer, blott då och då afbruten af några rosslingar. Hastigt
vaknade hon och sade: «kom hit, barn!» och barnen kommo. «Tänd
upp litet eld», bad hon; «jag fryser.» Och barnen tände med
mycket besvär opp en brasa. Då såg man tydligt den gamlas
ansigte: det sken såsom forklaradt; men hon var lycklig och sade:
«flygtig bar jag varit på jorden; men himlen upplåter snart sina
portar, och Han, som sade: "sannerligen säger jag eder, det I gjort
en af desse små, det håfven I också gjort mig», skall upptaga den
förskjutna i sitt sköte; men han sade ock: «låter barnen komma
till mig!» och si, jag är äfven ett barn och tror som ett barn och
får komma till honom.» De små barnen, som voro i stugan, stodo
förundrade vid den gamlas bädd, då hon lade sina händer på
deras hufvuden och välsignade dem. Småningom aftogo krafterna:
bon återsjönk i en dvala; elden brann lustigt och sprakande på
spiseln och upplyste rummets hela uselhet. «Hon sofver», sade den
äldste och närmade sig, men for förskräckt tillbaka; ty döden
stirrade i de halföppna ögonen; den goda, barnsliga engeln hade flytt
och blickade icke mera ur dem.

På aftonen kom kolaren hem; den gamla var död och skulle
begrafvas. Ännu fick hon icke frid; hvarken församlingen eller
kolaren’ voro skyldige att bestå kista, utan liket nedsattes i en
gammal brädlår i likhuset och åter skrefs bref och krånglades om
hennes begrafning, liksom förut om hennes underhåll. Ändtligen föll
konungens dom öfver den arma, och den församling, der hon sist
varit skattskrifven, blef ålagd att underhålla henne. Det var nu
for sent; hon hade undsluppit alla verldens domstolar;
menbegraf-ningskostnaden utsöktes i dess ställe, och på detta sätt blef man
ändtligen qyitt den «förbannade käringen».

Detta är, så att säga, en käringhistoria, åtminstone tycker
jag det sjelf — men händelsen har kastat den i min väg.
Kanske det finnes många ibland er, mina läsare och läsarinnor, som i
er barndom vårdades, smektes och omhuldades af en qvinna, som
nu kämpar i nöd och elände. Tänken ett ögonblick tillbaka på
dessa lyckliga stunder och henne, som då var er bästa vän; och
finnen I, att hon lider nöd, att hon suckar och gråter, låten bli
då att abonnera loge på operan, varen nöjda med en mindre
dyrbar schal än den I önsken er, och hjelpen den hjelplösa, som
vårdade er, då I sjelfve voren det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free