- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
141

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det oförklarliga har något tillockande, lätgirigheten vaknar: hvad
man icke vet, kan man möjligen få veta; det är af denna orsak

barnet spejar och frågar så ofta, ty det tror, att vi astore» veta

så förskräckligt’’mycket: det är af denna orsak det oförklarliga,
eller det som vi ej genast begripa, är oss kärt hela lifvet igenom,
förutsatt likväl, att vi ej tro lifvets gåta löst derigenom, att vi
lefva och förmå äta biffstek och dricka bäjerskt öl.

Då man är barn har man ingenting, som liknar ärelystnad,
och derföre faller det sig på intet vis tungt att få komma med

«på köpet», då pappa och mamma skola på kalas; man fördrar

till och med att de berätta för sällskapet, att de ej vågat lemna
gunstig herrn hemma ensam, derföre att ingen har händer med
honom; med ett ord, man är icke äresjuk, man är frisk ända midt
igenom och har den oskattbara lyckan att vara utan jemförelse
med andra; ty de der rangskilnaderna barn och barn emellan
förstår man sig icke på. På ett så anspråkslöst sätt kom jag med
på en bjudning hos baron Dagobert Gyllenpil, en stor bjudning;
ty sanningen var, att Anna Lena derhemma, vår beskedliga
jungfru, ej hade hvad man kallar händer med unga herrn, som, på
grund af sina fyllda åtta år och sin djupa lärdom i ABC-boken,
ansåg sig kunna göra hvad han ville, då han var under Anna
Lenas inseende, Väl vetande, att ej många ord skulle behöfvas för
att göra henne god igen, om så illa skulle åtbära, att hon fann
sig föranlåten att säga: «ja, ja, lilla Rolf, det der skall jag tala
om för majoren.» — Jag kom således med på den stora
bjudningen. Jag blef förblindad af de glindrande kronorna i taket, de
stora speglarne på väggarna, förgyllningarna, folkhvimlet i de
präktiga rummen, och ändtligen af de mjuka mattorna, som, trotsande
mina klackar, läto min lilla person smyga fram tyst som en ande.
I det vaokra sällskapsrummet stod och satt en hel societet i tyst-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free