- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
142

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nad — ett piano ljudade, en stor konstnär lät hora några af sina
nyaste kompositioner. Det var säkert en stor konstnär; ty jag,
äfven jag förstod honom, kände, kanske klarare än de andra, hvad
han känt, då han författade dessa stycken, tonfall och
vändningar, som jag tyckte vara ett slags språk — kanske jag förut hört
detta språk i en dröm, en sådan dröm, .som endast barn kanna
drömma. Jag stod tätt inkrupen intill min far och höll mig tyst
så länge musiken varade, men också, i samma ögonblick den
slutade, öppnade jag min Mgobok.

— Hvem är den der gubben der står på pelaren?

— Det är en filosof.

— Fy, se filosofer så ut? Hvad är han af?

— Af marmor.

— Äro filosofer alltid af sten? — Så der fortsatte jag min
examen om döda ting, ty de voro ovanligast. — Pappa! hvem är
det vackra fruntimret der borta? fortfor jag och pekade på en skön
qvinna, som, tätt omkretsad af herrar, smålog med ett barns
lif-lighet oeh behag.

— Det är vår värdinna, friherrinnan Dagobert.

— Dagobert?

— Ja, hon kallas efter sin mans förnamn, ty der borta sitter
en annan friherrinna Gyllenpil.

— Den der tjocka?

— Ja — tyst, min gosse — hon kallas friherrinnan Alexander.

— Jaså. — Kors, pappa, hvad friherrinnan Dagobert är vacker!

— Den lille mannen har smak, yttrade en spenslig herre med
glasögon på näsan och stora polisonger; den lille karlen är en
omutligt rättvis domare.

Den spenslige mannen skyndade fram till friherrinnan och
tycktes berätta henne nägot. Några ögonblick derefter kom han
åter och fattade min hand.

— Tillåter ni, herr major, att jag presenterar den lille Paris
för vår sköna värdinna?

Jag kastade en frågande blick på min far — och följde; ty
hans min tycktes säga: nå, Rolf — gål

Se här, min nådiga, böljade den försmädlige herm med
poli-songerna, se här, min friherrinna, en af edra varmaste beundrare.

Friherrinnan smålog och betraktade mig genom lorgnetten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free