- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
156

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den gamla träklockan knäppte skrällande i sin gamla takt,
och visaren pekade obevekligt på nio; flickan hade varit borta i
fyra timmar.

— Hvar i Guds namn är Anna? frågade modren, som ej förut
tänkt på sin dotter; hon måtte väl icke gått «vill» i skogen?

Denna tanke, som modrens fruktan ingaf henne, stegrades snart
till full öfvertygelse, och några minuter derefter voro de begge
ma-karne ute och sökte. Snart hördes genom skogen från två håll:
poh — poh — Anna! Men allt var tyst. Fadren tog ginaste vägen
till byn. — Hon hade längesedan gått derifrån, sade man, och
tröstlös gick han åter åt skogen och ropade sitt poh! poh! Den enda
han råkade var hustrun; det var afgjordt, att flickan gått vilse

— och när dagen kom och byn gick skall genom nejden, skulle

de måhända finna sitt enda barn, död, stelfrusen på en klippa,

eller inkrupen i en buske.

Det var mörkt på himlen, digra snömoln hängde framfor
stjernorna, det blåste sakta men isigt mellan de susande träden, allt
var tyst; då drogo de arma föräldrarne hem igen, utan sin flicka.

— Hu, hvad det är mörkt härinne! sade mannen då de in-

trädde i stugan. Gud beskyddar nog flickan, mor, och gråt inte,
tro på Gud! — Ja, jag tror, snyftade modren, men vi hafva varit
så lyckliga och derföre — derföre vill Gud pröfva oss och ta ifrån
oss det käraste vi hafva.

Knappt fladdrade den första spånen i spiseln förrän dörren
öppnades och Anna trädde in, röd om kinderna af köld och snöig
på kläderna. I han väl varit ledsna, kan jag tro, sade hon
småleende; det var en tur att jag kom fram.

— Ack, barn, är det du! ropade modren, och, som vanligt

är händelsen, blef hon litet ond på sin flicka, som skrämt henne,
hvar i Guds namn har du varit?

— I skogen, mor, jag gick «vill» och blef bra rädd, sade

flickan, men så kom jag i håg hvad I sagt, mor: Öfverallt ser han
till oss, sina barn, i nåd, om vi bedja honom rätt innerligt —
och se, mor, då föll jag på knä vid en stubbe, och jag bad s&
innerligt till Gud, att han skulle leda mig hem igen — och vet
mor, det var så mulet förut, men skyarne delade sig och der
glänste fram några stjernor — och jag blef så glad då jag igenkände

«friggeråcken», ty nu visste jag väderstrecket, och jag gick rakt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free