- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
166

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag er aldrig; och onkel Gabriels testamente skall inte till värdet
af ett grand gagna er.

— Kära Emerence, sade modren, hvars hela kropp darrade
af de mest stridiga känslor; sluta då en gång; da dömer for
strängt; vid Gud, jag har aldrig tänkt derpå. Sluta då för
Kristi skull!

— Ja, jag slutar, men då är det också slut med slafveriet.
Jag köper i morgon dag en fasonerad sidenklädning, ekipaget skall
stå till min disposition, ni gör bjudning i morgon, ni låter er
dotter vara med i societén.

— Ja, ja, goda Emerence, gerna, gerna! blott du ej fortfar
på detta sätt.

— Jag vill ha egen kammarjungfru och ej omges af mammas
spioner.

— Ack, barn, du forkrossar din mor, sade baronen och
gnuggade händerna i förtviflan.

— Jag har aldrig haft någon mor, sade Emerence, ty då vore
jag annorlunda än jag är. Ack! jag känner att ni gjort mig till
en afgrundsande, tilläde hon och tårarne trängde med våld öfver
kinderna; jag känner att ni uppfostrat en orm ibland er, att jag
är dömd att plåga, att pina, att hämnas; och dock — ville jag
det icke. Hvarföre, återtog hon efter en stunds tystnad, hvarföre
gjorde ni mig sådan? Jag vet väl, att jag brutit svårt mot min
barnapligt, att jag på en gång förstört friden och lugnet för hela
min lefnad, men jag kan ej få någon förlåtelse — och utan
förlåtelse finnes ingen frid, intet lugn — ack, hvarföre gjorde ni
mig detta?

Friherrinnan var djupt skakad och ropade:

— Emcreuce! vi förlåta dig allt hvad du sagt.

—vNi! sade flickan, nej, nej, ni kan ej förlåta mig. Den
som lät ormen hungra, den som matade honom med gift, den har
ej rättighet att förlåta, om han blir biten. Det är ett straff,
mamma, och den, som straffas, behöfver ej förlåta bödeln att han
slår. Men, tilläde hon hied en djup sanning i rösten, men
hvarföre gjorde ni mig till miiia föräldrars bödel?

— Lugna dig, barn, yttrade baronen; mamma får sina
kon-vulsioner. — Lugna er begge två — se så, barn! Man kan bli

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free