Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Är testamentet stäldt till er eller mig? frågade Emerence
liksom blyg. Jag vet nog att det är mina föräldrar som vårda
min egendom.
— Till dig, barn, yttrade baronen, till dig.
Emerence reste sig upp, och med en kraft, som bevisade huru
bittra hennes känslor varit, sade hon med darrande röst:
— Min mor och ni, min far, egendomen är min och ingen
annans; ty jag har hört, att onkel Gabriel ämnat att skänka sin
egendom till en af sina slägtingars döttrar, med full
dispositionsrätt; är det såP
Baronen såg förundrad på sin dotter och småskrattade.
— Åh ja, onkel Gabriel hade sina kurjösa idéer; så är det*
säger inspektoren.
— Då disponerar jag min egendom sjelf.
— DnP ropade friherrinnan vredgad.
— Ja, mamma, sjelf! Och ni bar ej rättighet att hindra mig.
Förlåt, mamma, jag är er dotter, men ej er lifegna.
— Är du rasande, flicka? frågade modren med vrede. Är da
rasandeP
— Nej, mamma; men jag är fri, åtminstone i ett afseende.
Säg, mamma! är jag ej ett öfvergifvet barn, var jag det icke
alltid P Ända från barnkammaren, der jag satt bortgömd hos
gumman Tallqvist; jag såg er aldrig; ni glömde ert barn for — för
hvilkaP — jag vill ej nämna dem, min mor; jag växte och blef
ej vaoker nog, och ni tröstade er dotter genom att förebrå henne
hennes fulhet. Ack, mamma, jag hade tusende gånger velat kasta
mig till ert hjerta, om ni egt något.
— Emerence, da rasar, stammade modren.
— Nej, mamma! jag rasar icke —
— Men tyst då, Emerence, sade fadren så kraftfullt han
förmådde; tyst då, tyst, jag befaller.
Ett smålöje, fullt af ömkan, spelade kring flickans mun.
— Kära pappa! böija icke att befalla just na. Men, mamr
ma, fortfor -hon, att ni försköt mig som liten, det förlåter jag er;
att ni pinade mig då jag blef större, det förlåter jag er ock8å;
men alt ni nu, sedan jag utan blygsel kan vi8a mig, stänger in
mig, behandlar mig som ett barn, hindrar mig att uppträda i
kretsar, der jag är efterlängtad — blott af fåfanga — det förlåter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
