- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
184

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Hvad viil du honom, gamla nöt!

— Nöt! f-n skall vara nöt för dig, utfor korpralen, men
hejdade aig då han kom ihåg pojken — jag är bekant med generalen.

— Du? sade betjenten, ha, ha, ha! och stängde dörren i det
han sade: generalen är inte vaken, kom igen en annan gång.

—; Den der betjenten var en sträng herre, yttrade Gustaf då
han följde sin stackars maecenat utför trappan.

<— En fähund var han, som alla sådana dagtjufvar, mumlade
gubben; det skulle varit för tretti år sedan, så hade han så visst
fått en örfil af gamle Sigurd, att han inte skulle tittat efter sol
och måne på åtta dar, det vet jag. Jag undrar just när nådig
generalen vaknar, mumlade han vidare och betrak^de de nedfällda
rosiga gardinerna; hm, jo, jo, man kan sofva sig till sin lycka.

—’ Hör på, Gustaf, vi sätta oss här på en trappa midt emot,
tills vi få se hur den der tapeten hissas upp, då gå vi dit igen,
och om inte f-n lagt bort märket, så skall du se att generalen
hjelper osa.

Folket hvimlade redan på gatan och mer än en hade nyfiket
tittat på den gamle krigaren med silfvermedaljen på bröstet oeh
den rödblommige pojken vid hans sida, då ändtligen gardineme
gingo upp och ett blekt, skrynkligt ansigte på ett ögonblick
tittade fram i fönstret liksom för att taga en flyktig notis om hvad
nytt gatan kunde erbjuda.

* — Nu gå vi, sade gubben, och de gingo.

Åter ringde han flera gånger innan någon kom, ändtligen
kom betjenten.

— Det var väl ett förbannadt spring med det der packet,
sade denne, när han öppnade dörren och blef varse de begge
klienterna.

Korpralen stäfjade sitt sinne och bockade sig, det kostade
både på kropp och själ; men det kunde väl inte hjelpas.

— Jag ber att få tala vid nådig generalen, och jag skall
bestämdt tala vid honom.

— Det var kurjöst; hvad vill du?

— Det skall jag säga honom sjelf.

— Jaså, du är stursk, du; har du tjent under generalen?

— Nej, men jag har tjent generalen, blef svaret.

Betjenten gick in.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free