- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
191

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Herre Gnd, hvad jag är glad, återtog madamen, åt den
Ludvig,* han blir upptagen som eget barn hos den rike Påhlsson.

— Jasfi — jo, jag tror att jag har hört det, yttrade
korpralen torrt.

— Åh ja, jag kan inte nog tacka Gud och Sigurd för det,
ty det var ändå Sigurd, som skaffade dit honom.

Gubben vände sig hastigt om och sade med sträng ton: och
nu vill herr Ludvig inte kännas vid mig.

— Kors, blir Sigurd ledsen for det? Inte talar Ludvig just
vid mig heller, eller vill riktigt kännas vid mig, han kommer
aldrig hit en gång — men, Herre Gud, det är inte att undra på,
han blir en rik herre, han, och vi äro fattiga stackare.

Den goda modren kände så djupt det ofantliga’ svalget mellan
rik och fattig, förnäm och föraktad, att hon för sin del icke fann
något förunderligt i, att Ludvig ej ville kännas vid henne; hon
ansåg det för svårt, men rätt och klokt, ty slägtskäpen med henne
och bekantskapen med Sigurd passade ej för Ludvigs ställning,
kunde skada hans kommande sällhet och gjuta gift i hans lyckas
bägare.

— Och Borkmanskan blir inte rasande på pojken, som inte
känns vid henne? frågade Sigurd. .

— Nej, visst inte, Gud låte det gå bra för honom, mig må
han gerna glömma, sade gumman och torkade sig ’i ögonen med
förklädet — hårdt är det visst, Sigurd, mycket hårdt och tungt att
se sig föraktad af sitt eget barn, men, Herre Gud, han lefver nu
på annat sätt än vi, han känner ej till oss, han glömmer bort det
gamla för det nya — inte är det något ondt i gossen, det vet
jag, men han är ung och obetänksam — och någon gång kommer
han väl ihåg sin gamla mor — fast då är hon väl död.

— Åh ja — någon gång så råkas vi igen, och då äro vi
alla upptagne barn hos en och ’samma fader, och ingen rik och
ingen fattig — ser ni, Borkmanska, det är den Fadren, som bor
deroppe, der de många ljusen brinna om nätterna och der månan
hänger som lampa i förstugan.

— Ja, deri har Sigurd rätt, men, Herre Gud, hur skall det
gå med Gustaf, han fyller snart sexton år, och ingen råd vet jag.

— Låt vår Herre sörja för honom, jag har gjort hvad jag
kunnat, men han skall inte bli någon herre, han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free