- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
190

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den gamle gubben — och dft de ändtligen g&tt och han vänligt
slog mig i hand och sade: god afton, korpral Sigurd, hur står till,
så blef jag så varm om hjertat. Hm, det hände ofta att han
mötte mig på gatan och helsade på mig, men lika ofta att han
ej såg mig — jag märkte inte att han ej såg mig, när han var
i sällskap, men alltid då han var ensam. Det var dumt att jag
ej märkte att han skämdes for gamle Sigurd, för träbenet och de
lappade kläderna.

— Det är en snäll gosse, säger man om Ludvig, han är herr
Påhlssons guldgosse och blir upptagen till eget barn — bra allt
det der — och det har ändå jag från början ställt till. Men det
sticker ändå i själen, liksom en fotangel med alla spetsarne satt
in i hjertat, att han föraktar mig.

— När jag i afton kom in i boden, så förstod jag inte bättre
fin att jag räckte fram handen och sade: god qväll, hur mår du,
min beskedlige Ludvig? — då vände han sig bort, ty han stod
och talade vid ett fint fruntimmer och hela boden var full af folk.
Jag märkte att jag dummat mig, ty den granne herm såg ej åt
mig, utan låtsade som han ej hört ett ord. Det sved i mig, mén
ändå var jag dum och trodde att jag kanske burit mig oartigt åt
mot det der fruntimret. Ändtligen gick folket bort och då frågade
jag. Den sakramenskade pojklymmeln! då tog han till en
högmo-dig ton och sade: Sigurd skall inte löpa här, så alla menniskor
höra på, och inte kalla mej för du. Det är godt och väl att han
bor hemma hos mor min, men derföre behöfver jag inte skämmas
ögonen ur mig.

— Jag kunde inte tala, utan stod der flat som en pannkaka.

— Vill han ha pengar och tobak, kan han få, fortsatte
Ludvig och tog en kardus ned från hyllan, men jag vill vara i fred.

— Då vände jag mig och sade: Ludvig! Ludvig! för det der
skall du svara på den yttersta dagen.

— Hm, men det är dumt att förarga sig, återtog gubben
efter någon tystnad — hvarför skulle jag det, inte är det mitt fel
att jag är litet dum utaf mig.

— Åh, kors! sitter gamle Sigurd ute på qvällen så här,
yttrade Borkmanskan fryntligt.

— Jo, gör jag så, blef svaret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free