- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
193

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inne kos gubben, ty att Sigurd blifvit kastad utfor trapporna och
slagit sig för hans skull, tycktes han aldrig kunna glömma.

Emedlertid var det ändå stunder, då stugan blef honom för
trång, och då frågade han Sigurd om han kunde gå ut, och sprang,
när han fick lof, som en hjort ut med sin syster för att åka kälke
i observatoriigränd. Gustaf var ej stor, men en stark och
under-sättsig pojke, en riktig liten björn i mod och kraft, och derför
åkte lill-Anna så glad och lustelig, så säker och så djerf, hastigt
som pilen, utför dén hala backen, vid hfars slut Gustaf med
klacken styrde så, att kälken tog fart i krok ut i en frusen pol, der
han vanligen mattades i farten. Det der nöjet upprepades hvar*
enda dag och var också det enda publika nöje, som barnen njöto
af alla sådana, som finnas i Stockholm. Det var inte långt ifrån

— nej, det var bestämdt nära nog — att Gustaf med sin kälke
kört omkull en menniska, och en dalkarl till på köpet.

Det var en halfmulen vinterdag, då Gustaf med systern både
for upp och for åter ner för isbacken; det är klart att man der
uppe i backen icke kan se hvad som tilldrar sig framme i
gatmyn-ningen åt Norrtullsgatan till, och derföre så — men, likgodt, ingen
olycka hände, fastän Gustaf förlägen sprang upp och stod som en
syndare framför främlingen. Det var en dalkarl mellan fyratio och
femtio år, en frisk, rask figur med denna egna nationalstämpel af
trubbighet, som tillhör dalfolket.

— Det var falle f-n hvad ni kör på slarf, sade han i första
hettan, då kälken snubbade förbi han£ ben, det är ju som ep ka*»
nonkula kom susande.

Gustaf svarade intet, ty han hade icke riktigt godt samvete,

— Hör på, ni, är detta Gåsgränd ? frågade främlingen.

— Jo — jo, .det är Gåsgränd rätt framåt qvarnen, och
mamma bor inne till veuster på gården, skyndade sig Anna att svara,
innan Gustaf fick mål i munnen.

— Jaså, det bry1* jag mig inte om, bor ni här i gränd?

— Ja bevars, vi bo der, sade Gustaf och pekade på stugan.

— Nåh! så säj, känner ni någon gammal vargeringskarl, som
heter Siggert?

— Jo bevars, han bor hos oss, sade Gustaf. — Han är så
sjuk, så qjuk, men mamma är borta om dagen, tilläde Anna
upplysningsvis.

C. A. Wettérbergh* Samlade Skrifter. ^

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free