Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Åh ja, klocker ska’ han läza att görå* om han viU, och
8& p&ta litet i jorden, om han dager till det; jag har väl inte
mer än en liten stuga och en bit jord, men det har varit nog for
Stina ooh mig och räcker nog till åt honom också.
— Ja, ja, taek for det; farväl med dig, Jon.
Gustaf var således qvar; men hum förändrad var ej gubben.
Han var förut så orolig och så kinkig, att det ville tålamod till
att hålla ut med allt; nu var han åter lugn och stilla, ty hans
dagsverke var slut. Det der kinket eller obelåtenheten hade
således icke varit annat än frånsidan af hans kärlek för sin unge
vårdare.; men han plågade dock denne; han fann det och blef ännu
kinkigare; ty han var ej nöjd med si£ sjelf; han hade ingenting
gjort för gossen.
Hvad skulle han svara S:t Pehr deroppe i stjernsalen, då han
frågade: hvem vårdade din ålderdom? Då skulle han svara: det
gjorde Gustaf, stackars gosse; men då sedan S:t Pehr frågade:
hvad gaf du honom igen? skulle han svara: intet, intet—jag hade
ingenting att gifva. Nu kunde han svara helt annat: jag räddade
lifvet på en ung, rik herre, han lät kasta mig utför trapporna;
men jag gaf en fattig, glömd gosse en drick vatten, och den gerr
ningen gaf mig glädje i min dödsstund och gjprde att den
stackars Gustaf inte får lida nöd hvarken till kropp eller själ.
Så låg den gamle och reflekterade, oeh då han såg hur
Gustaf forskande betraktade honom, smålog han åt det bekyfnrade
ansigtet, han såg vid sin bädd, och nickade förnöjd, ihen han
talade knappt mera, han endast tänkte och liksom observerade, hum
döden med len hand löste opp det eqa bandet efter det andra,
hur den löste opp dessa kärlekens många knutar, som alla voro
•slagna i ros» — det är blott den kalla egoismen, som slår
dubbelknutar, som ej gå opp, då man dör.
En månad derefter, en natt, då det granna dalkarkuret på
sin gälla klocka slog tolf, var det slut. Gubben Sigurd hade
tjenat ut sin kapitulationstid här på jorden och tog afsked utan
smärta, utan håt och utan afeknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
