- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Genremålningar /
198

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sigurd protesterade väl något, men detta var dock ej
Mk-kondigt allvar, ty den der klockan var för honom detsamma, som
en utländsk kraehsn för en döende diplomat» den smickrade hans
lilla fåtfaaga, fastän han visste att han ej länge skulle njuta af
skänken. Era edlertid dröjde det ej länge» förrän klockan hängde
på väggen ooh med sin långa, svigtande ståltrådspendel räknade
de återstående stu&derna af en gammal krigares glömda lefnad.

Huru mången har ej fått en plats i minnets tempel och fått
ett namn i tideböckema, som icke uppoffrat så mycket som han, oeh
som hvarken med mera mod eller mera pligtkärlek gått fram utan att
svigta tillbaka ? Men han hade varit simpel soldat i en armé, som
tycktes endast vara till för att visa, hvad folket kan «ffra och hvad
liknöjdheten och den usla intrigen kan uppoffra. Han hade varit
med i finska krigen, hade den ena gången vågat lif och blod för
att tillintetgöras af Anjala-förbundets förlamande verkan; den andra
gången hade han vågat lif och blod, stått mot fiendens kulor och
kämpat med kölden och hungersnöden, för att se hela sin lefnads

kamp sluta med vanära och förluster. Det är endast en man u?

folket» som förmår bära denna glömskans tystnad, detta hånskratt
tfver det dyrbaraste han egde och offrat, sin helsa, sina krafter
« ooh sitt lif, det är endast han, som kan, utan att knota, framsläpa
sitt lif i fattigdom och brist och bland trasorna bära
belönings-medaljen på ett bröst, som så ofta’varit vändt mot fienden.

— Ar inte klockan braP frågade Jon Spik Jonsson, sedan han
fullgjort sitt arbete och hängt en tegelsten dit i stället för ett lod.
Nu kan det hända, fortsatte han, vändande sig till Gustaf, nu kan
det hända att hon går för fort, så bara flyttar du den der briokan
på «pervedickeln» litet längre ned, eller för sakta, och då skjuter
du opp honom en smula; men om hon böljar halta i gången, så
vrider du bara klockan rätt» så att hon sitter precist mellan
märkena jag gjorde. Hm, förstår du detP

— Ja bevars.

— Det var bra. Ja, farväl nu, gamle Siggert, Gud låte er
få en lätt död i en salig stund, så råkas vi väl en gång; ty värre
vill jag väl inte lefva» än att jag kan dö och hoppas på Guds
nåd. Adjö, käre Siggert!

— Ja, farväl med dig! Gud välsigne dig, Jon! Se till poj-

ken och lär honom något nyttigt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:18:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/oadamsaml/1/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free