Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - III. Lycksökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
akt visade sig antingen som ett hån, eller som en krypande
vördnad; ty man kryper ej inför den man älskar och högaktar, till den
talar man sanning, eljest kan man ej älska honom. Sully talade
sanning med Henrik IV; ty han älskade honom, men Cabalen
smickrade Carl II, emedan den måste förakta honom.
»Ni deltager ej i nöjet, mine herrar», sade baronen småleende
till sina gäster; »troligen har vår Byron inledt er, baron Pahlen, i
fantasiens rymder; der är rätt bra, blott man har vingar att följa
honom. Jag hör er gerna, herr grefve, men jag tröttnar på resan,
och sedan måste ni släpa mig med er. O! se der», afbröt han sig
sjelf, »välkommen, onkel Pistolsvärd och ni, min1 bästa fröken.
Tillåt mig presentera er»; och na gjorde han detta.
«Jag skall», återtog han, »följa er, min fröken, till min» (han
sökte efter det passande ordet) »till min hustru», sade han
slutligen, emedan han i majorens ögon ville synas den gamle
krigskamraten. «Onkel Pistolsv^rd torde vänta mig här.»
Baronen gick, men kom snart åter.
«Nåh, bäste onkel, nu kunna vi språka fritt med hvarandra»,
yttrade han fryntligt och lade sin hand förtroligt på majorens axel;
»onkel ser ännu lika ung ut, åren hafva ej tagit»
»Åh nej, Gudskelof», yttrade majoren, «nu, sedan jag druckit
af det der sattyget vid Sumpmyra, är det bra igen; men hvad f-n
går åt dig, min hedersgosse, du är ju mager som en skrika och
blekgrå se’n som ett pigförkläde.»
Baronen smålog och kastade en blick på sina begge gäster;
den blicken uttryckte «förlåt honom, herre, han vet ej hvad han
säger», eller något dylikt Grefve Gynterfeldt drog en djup suck
och höjde* på ögonbrynen, och baron von Pahlen smålog helt
godmodigt
Händelsen hade här sammanfört fyra karakterer, ’som voro af
olika metall, det var den klingande och sköra bronzen bredvid det
hårda oböjliga jernet, det smidiga tennet bredvid det i evighet
ut-tänjbara guldet De voro hvarandra motsatta, alldeles skilda på
lifvets bana, olika till sin natur, olika förarbetade genom konsten.
Baron Nordenhjelm hade haft sina serskilda räsoner för att
bjuda den gamle majoren till sig på den stora dagen; han gjorde
nemligen intet utan att dermed förknippa en biafsigt. Majoren
skulle nemligen bland hans gäster vara en påminnelse om hv»’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
