Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam
- HÄMND OCH FÖRSONING
- X. Den döende
- XI. Missförstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Gud välsigne dig, Ludv—» rosslade gubben och lade sin
blodsudlade hand på ynglingens hufvud. Det var slut.
XI.
Missförstånd.
Det finnes en kraft, som likasom ej tillhör menniskosjälen
sjelf, utan tyckes inympas på den utifrån. Denna kraft är den
kristnes mod i olyckan och pröfningen. Så var det äfven med
Ludvig. Den hulde ynglingen, som var så böjlig, så vek och så
känslig, hvars hela lefnad var en fortsatt dröm om kärlek och
försoning, böjde sig, men bröts ej genom denna upptäckt. Han
såg deri icke något straff, icke någon olycka, utan en nåd, en
fröjd kommen genom en högre makt. Denna tanke gjorde honom
lugn och glad. Han var sig lik, icke ett spår af den hemska
nattens sorgliga minnen tycktes hafva intryckt sig i hans sinne.
Han fasade ej för att vara en mördares son; ty han tänkte: «Jag
skall söka försona hvad min far brutit.»
Hans umgänge med Adolf hade en längre tid varit afbrutet.
Ludvig trodde att Adolf undvek honom för att ej beständigt
påminnas om Theodora, och han sökte derföre icke mera Adolfs
sällskap.
En tid hade således förflutit utan att de begge vännerna talat
vid hvarandra, då en dag Adolf inträdde i hans rum.
Adolfs sätt att vara hade likväl undergått en stor förändring.
Han sade intet, utan satte sig ned midt framför Ludvig och
betraktade honom utan att säga ett ord. Ludvig å sin sida såg
förundrad den mörka blick, som hans vän kastade på honom. «Hur
är det med dig, Adolf?» frågade han slutligen; «du är sorgsen, är
det icke så?»
Adolf hånlog. Det var ett grufligt uttryck i detta leende, det
var smärta, förakt och tillika löje i denna dragning pä munnen.
«Tala då, Adolf, jag besvär dig», ropade Ludvig; «huru är det
med dig, är du sjuk?»
«Ja, sjuk, Ludvig», yttrade slutligen Adolf enstafvigt, »sjuk in
i själen, ha ha. Men hvad intresserar det dig — nåh val, du har
alltid sagt mig hvad jag bör tanka om saker och ting, säg mig,
hvilken är den största sorg en menniska kan lida?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0066.html
