Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men mäster Petrus arbetade mot honom, och han hade ingen utväg
att undslippa. Allt hvad han kunde önska sig, allt hvad han
kunde förebära vara nödigt för sin framtid, kunde baronen gifva
honom, och således måste han ingå i den farliga befattningen.
Baron Kronsvärd var en ädel man af gamla ärligt svenska
principer. Han anade aldrig svek och icke heller att han kunde
väcka passioner som stormade. Han hade sjelf alltid varit lugn
och passionsfri, och trodde att alla voro det, liksom han. Det
var således af ren obekantskap med det menskliga lynnet, han
inbjöd sin dotters barndoms-lekkamrat att blifva en daglig gäst i sitt
hus; och ännu mindre anade han, att han begick en o försigtighet,
då han en afton, när Johannes låtit höra sitt mästerskap på
pianoforte, föreslog att han skulle fortsätta fröken Johannas .undervisning
och öfning, som nu på en tid blifvit afbruten.
Hade den gode baronen det aldra minsta observerat den af
glädje strålande blick, Johanna kastade på unga magistern, så hade
han troligen icke låtit förslaget gå i verkställighet; men han
märkte ingenting, utan tvang Johannes att begynna sina
musikaliska lektioner.
En yngling och en ung flicka böra aldrig spela å quatre mains
med hvarandra. Musiken är passionens och kärlekens språk; och
de förstå hvarandra i toner, i ackorder, utan att de önska det;
musiken är hjertats språk, den talar tvärt emot vår vilja och
sqvallrar om våra innersta känslor, utan att vi veta det. De begge
unge hade ej länge fortsatt sina musikaliska studier, förrän han
förstod att han sagt förmycket, och hon att hon förstått förmycket
af det hemlighetsfulla språk de talade med hvarandra. Både
Johannes och Johanna fingo då i sitt uppförande en anstrykning af
blyghet; de påminde sig i hvarje ögonblick att de ej mera voro
barn. Då Johannes oförmärkt ville kasta en blick på sin sköna
granne vid pianot och såg sig upptäckt af henne, då nedslog han
ögat och såg på tangenterna, liksom om han velat läsa hebreiska
utan punkter på dem, och Johanna rodnade som en ros och anslog
tonen starkare än hon borde, för att för ögonblicket liksom
bortblanda sina känslor. Begge visste med sig, att det ej gick an
att de älskade hvarandra — och likväl!
Det var en högst pinsam belägenhet för magister Johannes,
och han arbetade derföre på en plan att med sin nya discipel få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
