Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veta sin fars öde och få uppbära sitt enda fademearf, förakt och
förbannelse.
Så gjorde Hedda många besök i fängelset, ända till dess
processen var afgjord; det gick hastigt, och snart fanns der hvarken
man eller bror. Begge voro borta, den ene på ransakning, och
den andre åter på Landskrona fästning.
Då man besökte detta fängelse och talade med de på gården
vandrande fångarne, hörde man af dem alla försäkringar om oskuld
och om deras längtan efter friheten: en enda blott teg och
tycktes ej tänka på friheten; det var Johan Lind.
Det fanns ännu mycket godt hos Adolf Fänger, men
bort-blandadt med allt for mycket ytligt, passioneradt och uselt, för
att kunna komma i dagen; imellanåt anade det honom likväl, att
han hade en bättre natur, men denna framträdde aldrig, utan att
vara beledsagad af smärtan; han såg aldrig mera sin barndoms
rena engel komma ensam, det glada barnet gick med lutadt
hufvud vid den svartklädda ångrens sida.
Då Adolf fick höra Johan Linds olycka, tyckte han liksom
hans mors förbannelse träda honom närmare och stirra på honom
och säga: du har störtat en hel familj och den du älskat heligast
och renast af alla, du har störtat dem i outsäglig olycka.
Detta ljudade beständigt för hans öron, vakande eller
sofvande, beständigt stod spöket framför honom. Och då han, bland
sina vänner, under sång och skratt, i de vildaste orgier sökte
döfva denna tanke, hörde han ändock den der rösten, den der
förbannelsen skära genom glädjesorlet, liksom de sårades qvidan på
slagfältet bryter fram mellan fanfarerna och trumhvirflarna.
Vid dylika tillfallen kommer vanligen en vandringslusta på den
olycklige; det är själens längtan efter en främmande verld, der allt
blir nytt och der den tror sig få sträcka ut sina bundna vingar.
Då den ångrande fordom vandrade till den heliga grafven för
att få försoning, var det mera samvetsorons vandringslusta än
höp-pet om förlåtelse, som drog honom ditut; lika tröstlös kom han
hem igen och vandrade åter ut i verlden, eller begrafde sig
lefvande i ett kloster, för att dö.
C. A. WeUertergk* Samlade Skrifter. III. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
