Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jo, jag vill trösta dig, Hedda», sade Adolf och räckte ut
handen.
Hedda betraktade länge och tigande sin ungdomskärlek: intet
var mera qvar af den fordna gossen, hon såg ett blekt, af
passionerna fåradt ansigte; rosorna voro borta, den glada blicken också,
någonting djupt, outgrundligt djupt glödande låg i dessa ögon,
sonf betraktade henne.
«Ni tycks mera behöfva tröst än gifva någon», yttrade Hedda
ändtligen; «åtag er ej att trösta, förrän er sjal är ren och ni är
nöjd med er sjelf; det är ni, herre, som störtat min man; — Gnd
må dömma er. Det fattiga barnet der och gamla mormor och jag
bedja för er hos Gud; men han vänder sig bort, han hör ej våra böner.»
Adolf grep krampaktigt hennes hand. «Heddal således’ äfven
du, äfven du förbannar mig, liksom min galna mor», sade han, och
ångestsvetten perlade på hans panna — «men jag är oskyldig, vid
Gud, jag är oskyldig, jag vaknade, jag ångrade mig genast, då jag
uttalat det olycksaliga ordet, ja, jag gjorde allt för att få det
osagdt; men likagodt», tilläde han och satte sig ner på tn bänk,
<rläs förbannelsen, äfven du, öfver mig; den skållas ej af ljumt
vatten, som förut badat i kokhett; se så, Hedda, förbanna mig nu
och bed ej for mig, ser du, det lönar ej mödan.»
Heddas blick förmildrades, och hon räckte sin fordna
lekkamrat handen. «Ni är olyckligare än jag», sade hon nästan
hviskan-de, «jag förbannar er icke; patron Adolf, hvad ni velat, må Gud
förlåta er, liksom jag.»
«Och du håller således af mig?» frågade Adolf och klämde
hennes hand i sin. «Vet du, jag för en underrättelse till dig; men
du skall få min sista skärf, det sista jag eger, se här, här är mitt
ur, mina ringar, här äro mina penningar, allt, allt hvad jag bar
t}var, blott håll af mig, som förr, hjelp mig, gör mig ren igen,
gor mig god igen, tvätta bort Kainsmärket, som min mor skref
pf min panna.»
Hedda sköt bort de erbjudna gåfvorna. «Ni är sjuk, patron
Adolf», sade hon, «lugna er, allt kan hjelpas, äfven det ni gjort mig.»
Adolf stirrade framför sig i golfvet, ändtligen sade han: «Men,
Hedda, ångren har jagat mig, jag har ej haft någon ro, sedan min
mor förbannade mig, ha ha, åh det var ej det jag ville säga,,
sedan din man kom i olycka för min skull; sedan, Hedda, har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
