Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mängden, den stolthet med hvilken han hjelpte henne in i den
mörka bänken under orgelläktaren; han liksom ville säga: »se detta
är min mor och jag är den, som hjelper henne.» Anna deremot
stod der förlägen med tankarna spridda, med ögonen oroligt
spejande bland mängden om ingen skulle skratta, då hon tog sin far
i handen och han bugade sig för patronessan så löjligt, så illa,
så tafAtt, att Anna tyckte att hela verlden skulle skratta åt
honom och henne. Derföre rodnade hon och slog ned ögonen och
gjorde ceremonien så kort som möjligt. Samvetet, ma bonne och
folkmassan plågade henne och de vackra kläderna tycktes som en
Nessus-klädning bränna sig fast på hennes späda lemmar.
Oaktadt allt detta var det ej högmod, det var endast en djup
oförklarlig känsla att vara bringad ur sitt läge, som i barnets själ
utplånade naturens stämpel. Hon kände ej igen sig sjelf och
tyckte ocksÄ att ingen annan skulle göra det. Hon var en
engel, som fallit från skyn med afsvedda pshychevingar och på
hvilken man till ersättning fastat ett par vingar af silfverskir spända
på en rotting.
Det var fyra år derefter, en vårdag, just när snön nyss smält
af marken och de första löfven slogo ut på björkarne, då Annp
satt ensam på sin lilla kammare; hon var ’lugnare än vanligt:
våren med sin grönska, foglarne i ett bo ute i popeln utanför
hennes fönster, solskenet — allt återväckte i hennes själ ett snart
försvunnet minne. Det stack fram så bjert, det stod framför
henne som ett barn, hvilket länge-längesedan var hennes
lekkamrat. Hon tänkte sig tillbaka i sin barndom, huru underligt
ödet lekt med henne, på den lycka hon gjort, på sin försvunna
barnatid, och hon drog paralleler mellan förr och nu. Allt var,
hon fann det, lyckligare nu än förr, hon egde mycket, hon egde
sin fostermors kärlek, hon hade talanger, om hvilka hon förut ej
haft en aning; allt var så skönt, så herrligt och så gladt; men dock
— hon uppfattade det ej sjelf så. Hennes förnuft ålade henne
att vara lyckligare än förr — men hjertat förbjöd henne det.
Sällheten beror ej af ett yttre vilkor, den bygges endast på ett
inre. Det är liksom det beror af ögats byggnad om vi skola se
en färg sådan eller annorlunda — det är ej färgens skull att den
synes gul för en och röd för en annan. Yanan gör för den vi
kalla lycklig allt; han vänjer sig så vid sin lycka, att han upphör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
