Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sluttningen för att se allt, och derföre såg den ene blott prinsen
af Noer, andra blott vagabonderna och andra åter endast
eng-larne och Dannebrogen.
Man gjorde således en och annan sväng bortåt den tämligen
vidsträckta anläggningen, der nu kulörta lampor började glindra
mellan träden och med sitt magiska sken belysa rutschbanan, som
ännn bullrade, och bazareu stod som i eld af den starka belys*
ningen, som strålade ur hvarje bod.
Man till och med tröttnade att gå inom staketet och gick
ut åt vägen, der hundrade små förlustelseställen och värdshus
inbjödo vandraren att höra musik, se kortkonster eller civiliserade
apor som dansa på lina, eller en häst som apporterar en näsduk,
eller den vackra «jomfruen» som stod innanför disken på ett
schweizeri och fick höra lika söta saker, som dem hon hade i fast
form framför sig på kristallfaten.
Folket hvimlade ut och iu vid dessa upplysta ställen, hvilkas
mångfargade rutor glindrade i skarp kontrast med en smal rand
af månen, som satt deroppe mellan molnen och kanske nu som
bäst hviskade något för sin vän Andersen, som så väl förut har
berättat oss hvad månen sett i konungarnes palats och i den
armes koja. Folkmängden ökades beständigt, ty den ena vagnträngen
med passagerare från Eoeskilde anlände efter den andra;
lokomo-tivernas pipor skreko som påfoglar der oppe i bangården och för
hvarje gång kom der en mängd menniskor som skulle in till
Köpenhamn. Borta bland träden, i den dubbla men dock osäkra
och darrande belysningen från ett purpurrödt schweizerifönster och
den bleka månen, hörde man klangen af en harpa ackompagnera
en skön qvinnorést, fyllig och klar som en klocka. Hon sjöng
«den tappre landssoldat», och några herrar med cigarrer i munnen
och ett glas jamaika på ett litet bord framför sig suto
tillbakalutade på en bänk och talade politik och afgjorde verldens öden, men
tycktes ej märka att harpspelerskan hade en tallrik framför sig
och att den var tom. De enda som med värme och lif
uppfattade sången, voro några trasiga barn med den danska kokarden
på de söndriga mössorna, som, barfotade och med hvar sin torra
trädgren på axeln., marscherade fram och åter och sjöngo: «Den
gang jeg drog afsted, den gang jeg drog afsted, min pige vilde
med». Ändtligen nalkades några svenska officerare den sjungande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
