Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Marianne, du är odräglig», sade Katarina och steg opp.
»Du borde ha varit spion.»
»Kära Katarina, blif icke ond; men, ser du, jag vet allt.
Saken är helt enkelt följande. Du håller af Fredrik, och Fredrik
älskar dig, han dyrkar, tillber, förgudar dig. Saken är hemlig,
endast kärlekens Gud vet af er lycka, endast stjernorna äro edra
förtrogna och den kyske månen, som har det nöjet att höra edra
suekar.»
«Du vet allt, säger du, Marianne», yttrade Katarina lugn
och reste opp sin vackra figur; »du vet ändå icke allt; men så
är det . . . dock, min far vet allt, eljest skulle jag ej våga älska
Fredrik.»
»Således uppgjordt. Vet hennes majestät något?»
Katarina dröjde med svaret. »Nej», blef det ändtligen.
»Jaså, drottningen vet intet; nå, det gläder mig, hon skulle
eljest ej tycka om en kärlekshistoria i sitt hof.»
«Jag vet icke; men jag har ej sagt något.»
«Blif icke ledsen på mig, kära Katarina», sade Marianne in-
stälUamt; «du vet att jag är nyfiken af mig och att jag anser
din lycka för min; men då jag såg dig och Wernerhjelm hos
drottningen, såg huru ni ordentligt undveko hvarandra, och jag
sedan ofta träffade vår ziguenare i korridoren, antingen väntande
eller med en betydelsefull trekantig breflapp mellan fingrarne,
förstod jag allt och beslöt tvinga dig att äfven nu vara min vän.»
«Nämn dock icke något», bad Katarina.
»Tror du jag förråder dig? Var lugn, min lilla turturdufva.»
Sedan den spionerande vännen gått, satt Katarina liksom
uttröttad qvar i sitt rum och såg stelt framför sig. »Jag var en
gång ett godt, lyckligt barn, som trodde mig leka bland idel
doftande blommor, då kom drottningen och väckte mig och sade:
’akta dig, den rosen har taggar och i den växtens ådror rinner
gift.’ Hu! sedan har jag ej trott någon blomma. Men jag fann en
varelse som jag tror och älskar — han som vågade lifvet engång
för en fattig gumma: hvarföre skulle han ej våga lifvet for mig?
Vi slöto oss intill hvarandra, vi behöfva stöda hvarandra. Ack,
huru varmt hvilade ej mitt hjertas känslor vid honom under min
fars välsignelser . . . och nu — nu tränger sig Marianne, som
en kall orm, mellan oss begge. Det heliga barnsliga inseglet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
