Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, det är hoffröken hos hennes majestät drottningen, fröken
von Liitzow.»
«Ni har korresponderat med henne P»
»Nej, aldrig.»
»Ni nekar!» inföll Rehnhorn med gnistrande ögon; «jag måste
således anhålla att en passande tortyr måtte användas på den
stnrske brottslingen. Kanske, min bäste baron, ni då blir något
mjukare än ni nu synes», tilläde han med en stickande blick på
sitt offer.
»Herr aktor», sade Wernerhjelm lugnt, «ni kan ej komma åt
mer än kroppen, och jag vet hvad ni och kommissionen ämna;
men denna flicka är oskyldig; hon har aldrig talat med mig annat
än i drottningens närvaro, bon har ej skrifvit till mig, hon vet
af intet.»
«Hon har likväl bekant att hon skrifvit till er.»
«Hvad har ni tänkt, fröken, var det kanske för att rädda
mig?» yttrade Wernerhjelm. «Nej, ni har ej skrifvit till mig.»
»Den anklagade undervisar sin elev», afbröt Rehnhorn. «Jag
anhåller om att konfrontationen må ske lagenligt.»
»Nekar ni än, Katarina von Liitzow?» blef kommissionens fråga.
Flickan tycktes förstenad af skräck öfver Wernerhjelms fara,
det hvirflade för hennes sinnen, hon såg ej redigt, hon svigtade.
«Jag har sagt allt.» Detta var det enda hennes läppar förmådde
framstamma.
«Det tycks verka på frökens nerver», yttrade Rehnhorn, slugt
plirande på den unge baronen; »kanske också på edra?» tilläde
han. »Vaktmästare, sätt fram en stol åt fröken.»
Nu framträdde Ludvig von Dernath, ställde sig bredvid den
afsvimmade och sade: »Ädle herrar af kommissionen! Då jag ser
att så väl fröken von Liitzow som också baron Wernerhjelm löpa
fara att misstänkas, bryter jag utan betänkande ett löfte för att
rädda dem begge. Ställningarne äro sådana, att jag ej förrän i
nödfall upptäcker en hemlighet, som jag hittills nödgats dölja. J
veten i hvilken ställning jag stått och står till höga öfverheten,
den Gud välsigne och bevare från all fara; men nog af — jag
måste, det må gå huru det vill, bekänna att de bref, fröken von
Liitzow Bkrifvit och hemligen afsändt, voro ställda till mig och ej
till Wernerhjelm, som hon endast obetydligt känner. Vi äro oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
