Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Främlingen hade hela tiden med den mest spända
uppmärksamhet betraktat den gamle baronen, det tycktes liksom den unge
mannens mörkblå ögon skuHe fuktats, han torkade dem och trädde
ett 8teg närmare.
»Hör på du», yttrade baronen, vändande sig till betjenten, som
med uppspärrade ögon betraktat scenen, »Lundin här skall ligga
i ditt rum och ha mat och Öl, ty i morgon skall han resa.
Farväl med dig, i morgon mera.»
Den så kallade Lundin hade ej yttrat ett ord, gjorde det icke
heller nu, utan bugade sig djupt och gick med den gamle betjenten.
»Stackars’ gosse», sade baronen vid sig sjelf, «stackars gosse,
som måste förkläda sig för en sak, som, om den lyckats, gjort
honom till en halfgud. Om det der ändå vore min son . . . ack,
ack! jag ville vara en fattig man, om det så vore. Hans ärliga
ögon kunna ej förställa sig, hans öppna anlete kan ej hindra
känslorna att lysa igenom — och min Ludvig — intet enda drag
är sant, sveket ligger bakom kindens rosor, och vällusten och
opålitligheten täfla om herraväldet i hans ögon. Stackars
Wernerhjelm! Nöden skall vara stor, då han kommer hit till kulan,
der hans hufvudfiende bor — men han tror på menniskan mera
än på medborgaren. Gudi lof!» tilläde gubben suckande, som om
bördan för ett ögonblick lyftats från bröstet, «Gudi lof, jag känner
ännu att jag är menniska.»
Den gamle hade ej misstagit sig, det var verkligen unge
Wernerhjelm, som, då skeppet jagades af en kronokutter, af
kaptenen sattes i en båt och under nattens mörker på vinst och
förlust fördes till kusten. Detta var blott några mil från Sigurdsnäs
och, som den gamle baronen gissat, ynglingen hade hoppats på
menniskan inom honom och flydde öfver skog och mark till den,
som han ansåg för sin politiska fiende.
Wernerhjelm beundrade gubbens ädla fintlighet. Han hade
väntat ett långt enskildt samtal, föreställningar, kanske hårdhet,
men aldrig grymhet: han fann intetdera, utan en gammal vän, som
förstod honom och som utan böner, utan att göra sig vigtig, tog
genvägen för att rädda honom.
Meu gamle Svensson, den trogne betjenten, hade blifvit något
nyfiken på främlingen, fastän han långt ifrån ej misstänkte
förhållandet. Främlingens varma böner att genast blifva insläppt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
