Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jag var ändå i fjol», inföll Anna, «och satte ner en kruka
med Geranium på grafven — far tyckte så mycket om Geranium
— nu skall jag sätta dit den här blomqvasten.»
«Här skulle det vara», yttrade Anders; «men grafven finnes ju
inte — här står ett kors i stället — hm.»
«De måtte väl inte tagit bort fars graf — det är ju
fattigkyrkogården», inföll Anna; «men här var det — hvem är det som
ligger här?» Och hon läste på korset: «fler vilar Strumvefvar
Mäst. Pet: J: Martell föd Ano 1785 död Ano 1844.»
«Der ligger ju far; men hvem har satt jernkorset? August,
har du satt korset?»
August stod med ryggen vänd åt syskonen och plockade
några qvistar af en albuske, som förnedrat sig ända derhän att ha
slagit rot på fattigkyrjcogården.
«August, kom hit! hvem har satt korset på grafven? Jo, jo,
nu vet jag», ropade Anna och störtade bort till August, «det har
du, du, lille August.»
Flickans vackra drag lifvades, hennes öga brann, den bleka
kinden spelade i en späd rosenfärg, då hon kastade sin arm om
August och sade: «det är du, August, det är du, som satt korset.»
«Åh ja, jag tyckte det såg så tomt ut, och så sade jag till
mästaren: här ligger en gammal blankard till en trilla, kunde jag
få köpa den af mästaren? — Hvad vill du med den? sa’ han. —
Jo, jag ville sätta ett kors efter strumpväfvar Martell, sa’ jag. —
Kände du Martell, sa* han. — Ja, sa’ jag. — Ah ja, Martell var
bra ända tills det gick ut för honom, då började han, sa’ han. —
Ah så ta jernbiten, men fuska inte, sa’ han — så att det inte
har kostat mig två styfver.»
«Tack, August!» ropade flickan; «den der skall stå der till
evig tid.»
ccAh ja, den är durabel, som far alltid sade om sina
strumpor», inföll Anders.
De tre vännerna stannade en stund, Anna nedsatte sin bu*
kett vid korsets fot; men solen började sjunka i vester, himlen
rodnade redan lindrigt och det var två mil till Strömsbro. Hon
kunde ej komma hem förrän på natten. Min Gud! fyra mil
måste hon gå för att träffa en fattig bror och en ungdomsvän och
få se sin fars graf — det är mycken möda för litet nöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
