Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B. Medeltiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen domsrätt på sina gårdar enligt 8. k. gårdsrätter, de befasle sina
gårdar och förde stundom sins emellan enskild fejd. De adliga
släg-tcrna utmärkte sig från hvarandra genom sköldemärken; äfven ett och
annat familjenamn började begagnas. — Kyrkan sträfvade förgäfves
att bibehålla sig i sin forna makt, hon rönte allt mer intrång i sina
friheter från konungarnes sida, ja från sjelfve påfvarne, hvilka
försvagade henne genom ständiga penningutpressningar och påtvungo henne
ovärdige biskopar. Kyrkan sökte stöd hos adeln; de andliga embetena
besattes vanligen med män ur de stora slägterna, och desse uppförde
sig alldeles såsom de verldslige store, byggde fasta slott, omgåfvo sig
med krigsfolk och deltogo i partistriderna.
Det borgerliga ståndet förmådde i Norden aldrig höja sig till
någon större betydenhet, oaktadt regenterna på allt sätt gynnade
städerna på landsbygdens bekostnad genom näringstvång, skråväsen m. m.
I Sverige egde endast Stockholms stad något större inflytande, Visby
deremot förföll från medlet af 1300-talet, då den ryska handeln
öfver-gick i andra händer. Hanseaternes öfvermakt i städerna nådde sin
höjd i senare delen af 1300-talet, men aftog mot tidehvarfvets slut.
Den roll, som tredje ståndet spelade i det öfriga Europa, nämligen att
gå i spetsen för en friare samhällsutveckling, denna roll tillföll i Sverige
det fjärde ståndet eller allmogen. Äfven i Sverige var allmogen i
början af 1400-talet på väg att mista både sin borgerliga och politiska
frihet, men bådadera räddades genom resningen under Engelbrekt,
medan den danska allmogen nedsjönk allt djupare i ofrihet. De svenske
bönderne, ledde af krigsvane höfdingar, faktande till fots, och väpnade
med båge, spjut och pålyxa, blefvo liksom Schweizame och Hussiterne
fruktansvärde motståndare äfven för riddarehärar; de återupplifvade den
gamla landskapsförfattningen, rådplägade på sina landsting om rikets
, angelägenheter och blefvo åter en makt i samhället. Genom deras
segerrika kamp mot utländske unionskonungar väcktes och närdes
nationalkänslan hos folket, genom deras inflytande framkallades
tvänne vigtiga nationella inrättningar i vårt land, nämligen
riksförestån dareskapet och den allmänna riksdagen. Riksföreståndarne
voro väl ofta adlige partihöfdingar, men de förnämste bland dem,
Engelbrekt och Sturarne, stödde sig dock hufvudsakligen på allmogen; deras
makt förvandlades sedan i Gustaf Yasas hand till ett nationellt konunga- ^
döme. Den allmänna ståndsriksdagen uppstod på det sätt, att man
i tider af oro och bonduppror ej vågade gå de lägre klasserna forbi,
utan inkallade ombud för köpstäder och allmoge till herredagarne1).
Dessa allmänna möten förekommo ännu ej regelbundet och hade ingen
bestämd myndighet, de voro ej häller ännu fördelade efter de fyra
stånden.
Nordens naturliga hjelpkällor kunde föga utvecklas under ett
så oroligt tidehvarf som detta, och de vigtigaste bland dessa
hjelpkällor, såsom Sveriges grufvor och Skånes sillfiske, kommo mest de
tyske köpmännen till godo. Bergsbruket gick dock starkt framåt, och
’) Redan Magnus Eriksson utfärdade en kallelse till allmänt riksmöte (1S59),
men det är ovisst, om något dylikt möte blifvit hållet före Engelbrekts tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
