Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Sjätte kapitlet. Nattlig marsch över klippfältet. — Sammanträffande med infödingar. — Hemligheten med det brinnande berget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infödingarna icke skulle visa något alltför närgånget
intresse för deras övriga tillhörigheter.
Det var blott ett helt kort stycke väg att gå. Efter
att hava rundat en skrovlig basaltås funno de framför sig
ett sällsamt och fängslande sceneri. Under deras fötter
utbredde sig en cirkelformig fördjupning av omkring
en mils omkrets och uppfylld med små vattenpölar
med kristallklart innehåll, skilda från varandra genom
smala bergsryggar. Mitt i fördjupningen reste sig en
låg kulle med platt hjässa. Intet spår till vegetation
kunde upptäckas vid vattensamlingarna; allt var endast
nakna klippan.
Utan att avbryta marschen förde vägvisaren sällskapet
vidare utefter en av de smala bergsryggarna.
»Akta fötterna!» varnade Morton. »Jag har en
förnimmelse av att vattnet är skållhett.»
Sällskapet tog varningen i akt och fortsatte
försiktigt fram till kullen. Columbus steg upp till
krönet och sträckte därpå ut fingret i rikning nedåt.
Man hade kommit till randen av en krater. Icke
särdeles djupt ned syntes en massa såsom av
bubblande, sjudande dy. Kratern var på åtskilliga ställen
genomskuren av djupa rämnor, och på en av dessa
riktade nu Columbus våra äventyrares uppmärksamhet,
samtidigt med att han tecknade åt dem att draga
sig tillbaka från randen. Vattensamlingen i rämnan
försattes plötsligt i en egendomlig rörelse, som om
den kommit i kokning, varpå den lika hastigt höjde
sig och flödade över kraterranden i den smälta massan
innanför. Ett bedövande dån följde, och klippan,
som sällskapet stod på, tycktes skälva. Ett moln av
ånga steg upp, och därpå blev allt åter lugnt.
Genom kraftig viljeansträngning hade det lyckats
de vita att bevara sitt lugn, och de följde utan
synbar rörelse fenomenets utveckling. Därpå avsköto de
på Browns uppmaning samtidigt sina gevär, ett tilltag
som nära nog kastat Columbus huvudstupa ned i kratern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
