- Project Runeberg -  Ödemarkens hemlighet /
174

(1918) [MARC] Author: Ernest Favenc Translator: Richard Melander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -

Tjugufemte kapitlet. Anfallna af de överlevande Warlattas. — Lee-Lees död. — De sista kannibalerna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Se till Billy!» ropade Morton åt Charlie, medan
han hetsade sin förvildade häst framåt.

De svarta sökte sin räddning inåt skogen, men
det var för sent för dem att nå betäckning med två
av Centralaustraliens bästa ryttare i hälarna, törstande
efter deras blod. Medan Charlie sysslade med Billy,
såg han sin kusin jaga efter den ena flyktingen,
varefter båda försvunno bland träden; knallen från en
revolver talade emellertid strax därpå sitt allvarliga
språk. I nästa ögonblick hördes ytterligare två skott,
kommande från det håll, däråt Brown setts rida.

Billy hade rest sig i sittande ställning, då Charlie
närmade sig honom; han hade fått ena benet
genomborrat av ett spjut. Den stackars Lee-lee var
redan död. En Warlattas spjut hade gått genom
hans hjärta.

Mortons och Browns röster hördes nu närma sig.
Ryttarna stannade vid den sårade vilden, och Morton
gled ned ur sadeln. Charlie vände bort sitt huvud,
anande vad som skulle följa. Intet förbarmande med
kannibalerna! Han hörde en revolver knalla, och
Lee-lee var hämnad.

Morton närmade sig nu, ledande hästen vid
tygeln, medan han stack revolvern tillbaka i bältet.
Båda männen voro upphetsade, och deras ögon
flammade ännu av stridens vilda eld.

»Stackars Lee-lee!» yttrade Brown, där han stod
lutad över den döde. »Vi tyckas ha varit hans onda
genier.»

»Vi ha också varit det för Warlattas, Gudskelov»,
sade Morton bistert. »Nu äro de i alla händelser
bortsopade.»

Sorgespelet hade gripit dem alla djupt, och de
beklagade det öde, som drabbat halvblodet, då denne
så oförmodat mött sin död, just när allt föreföll som
mest lugnt och fredligt

Billys tillstånd krävde emellertid deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:12:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/odemarke/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free