Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Tjugufemte kapitlet. Anfallna af de överlevande Warlattas. — Lee-Lees död. — De sista kannibalerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin kos. Han var synbarligen i deras ögon ett slags
gudomlighet.»
Sällskapet satt av, band hästarna vid trädstammar
och tog en kort promenad inåt bland klipporna. Där
de gingo fram, försvunno efterhand alla tecken till
något spår, i det att hela terrängen var en enda
hopgyttrad massa av stenblock, uppstaplade det ena på
det andra, liggande huller om buller och upphettade
av en glödande sols strålar. Luftens starka värme i
förening med den ännu hetare utstrålningen från
klipporna gjorde, att de med glädje återvände till den
plats, där de kvarlämnat hästarna.
»Man kan inte undra på, att den stackars Stuart,
ensam och barfotad som han var, inte förmådde
komma vidare långt framåt», anmärkte Morton.
»Hur skulle det ha gått, om han mött Warlattas?»
»Han torde ha satt en hälsosam skräck i dem
och jagat dem på flykten. Och även om de lyckats
döda honom, vågar jag svära på, att en stor del av
dem dessförinnan blivit berövade sin andel i den
blivande festmåltiden på honom.»
»Det gör mig ont att tänka på, hurusom en
sådan man av ödet tvangs att tillbringa sitt liv bland
vildar.»
Billys sår läktes snabbt, såsom vanligtvis är
händelsen bland naturfolk, men han var ännu icke i stånd
att sitta till häst. Den skugga, som stackars Lee-lees
död brett över deras sinnen, gjorde dem angelägna
att få bryta upp och lämna den på dystra minnen
så rika lägerplatsen. Vädret hade varit oavbrutet
vackert, alltsedan de ridit hemifrån. Under aftonen i
fråga samlade sig emellertid ett åskväder, och mot
natten överdrogs himlen med moln, varefter hela
rymden blev ett enda eldhav av varandra korsande
blixtar, medan ett oavbrutet mullrande av åskan
hördes från alla håll och kanter. Man hade emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
