Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
ihop sina händer. »Jag känner mig hjälplös,
fridlös — utan Jesus,»
»Det är för sådana Han givit sitt liv i döden»,
sade Karin varmt.
»Jag önskar att jag kunde göra som de sjuka,
när Han gick härnere. Bara falla ned för Honom
med mitt elände. Och så skulle Han lägga sina
välsignade händer på mig...»
»Det är just vad Han vill», sade Karin. »Till
sådana brukade Han säga: ’Frukta dig inte, tro
allenast9...»
Åter blev det en sådan där helig, stilla stund,
då Karin kände Herren så nära. Nog skulle Han
lägga sina välsignade händer på henne, som
längtade efter tro, efter kärlek, efter frid — ja, efter
Honom själv, som är syndares Frälsare! Hon
visste det. Och så läste hon för fru Ebba om Jesu
lidande, Hans sju ord på korset, Hans smärtfulla
död — men också om uppståndelsens härlighet —
allt grunden för en fattig syndares frälsning och
frid.
Det dröjde i veckor och månader innan hon,
som hört om Gud, utan att känna Honom — hon
som gått där i mörkret längtande och fridlös —
till sist fick känna sin skuld så tung, att hon måste
lägga den av vid korset. Hennes trötta, ängsliga
själ fick nåd att gripa om Honom, som har frid
att giva åt en hel söndersliten värld.
Och när hon med sin själs ögon började se,
vad hon förut ej sett, då blev det för hennes inre
värld som när solen bryter igenom molnen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
