Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Ännu ett brev — ock ett till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Åh — hon visste inte — hon, Karin Boje — att
Ragnar alltjämt höll henne kär, fastän det under
flera år syntes honom hopplöst att vinna henne,
att få kalla henne sin. Han var för ärlig att
hyckla ett gudsförhållande, som inte var hans
erfarenhet; han kunde inte själv tvinga sig in på
en väg, där de skulle vandra tillsammans...
Han visste att det var hopplöst. Men han
kunde inte glömma Karin. Hon var hans livs
ljusa drömbild även därute i det främmande
landet; och han visste att han aldrig kunde älska
någon annan, även om Karin i framtiden gifte
sig med någon som var på samma väg. Hon var
hans — med kärlekens rätt. Han varken ville
eller kunde döda sin kärlek. Med hennes bild i
sitt hjärta ville han leva ett rent, hederligt liv
— ensam, med sin kärlek.
Det var en glädje för honom att kunna hjälpa
de sina, mor och syster. Det var nu hans livs
strävan — kanske måste han stanna därute och
aldrig återvända till hemlandet — kanske var det
bäst så. Han skulle förbli en ensam man, här eller
där. Bäst då att vara så långt som möjligt från
det som varit.
Kom så den där underbara upplevelsen att Gud
sökte och fann honom. Hans kärlek till Karin
hade ingenting att göra med den saken — därom
var han fast medveten. Det var något som
angick endast honom själv och Gud. Det var denna
stora hemska tomhet att ingenting äga och
ingenting ha att ge en annan nödställd människa —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
