Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
att få se henne föras till liv och frid, fastän Karin
visst inte ville anse sig ha gjort något därtill —
det var Gud, som lett den längtande själen, steg
för steg ...
Och när hon så ibland sett mot den ovissa
framtiden — sett den kanske lång och mödosam mot
vad hon en gång tänkt sig — då hade Gud givit
henne nåd att härda ut, att taga en dag i sänder
ur Hans hand.
Och när hon så minst väntat det, då kom
denna ljusning, denna underrättelse att hon under
alla dessa år varit älskad och efterlängtad av den
man, som hon inte kunnat glömma. Och Gud
hade själv röjt den steniga vägen, steg för steg.
Fick hon då inte tacka? Fick hon inte som ett
tacksamt barn fröjdas över sin himmelske Faders
gåva...?
Hon låg länge på sina knän den kvällen —
inte blev det många ord, men hela hennes hjärta
var fullt av tack och lov. Och nu kunde hon med
tillförsikt lämna framtiden åt Gud. Skulle
något inträffa — det är ju så mycket som kan
hända! — nu var allt klart mellan henne och
Ragnar.
Det var först när hon lade sitt huvud på
kudden, som en tanke kom: Vad skulle Ebba Sigmund
säga? Skulle hon känna det svårt att mista Karin,
både för sin egen skull och Ainas...? Med all
säkerhet skulle hon känna det svårt. Och Karins
känsliga sinne led vid den tanken.
Men så fick hon lämna även den oron åt Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
