Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Lappen i det fria: gång, båtfärder, åkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKNING UTFÖR BACKE. 107
befarna vägar plöja slädarne, äfven i hård snö, en djup fåra, ett dike,
i hvilket inan far fram.
Vill man veta huru det käns att åka ut för cn sådan backe, som
den Stockfleth här ofvan säger rädde resande bruka passera gående,
upplyser Castrén der om (I, sid. 142) följande: "Ut för backar och
berg följer renen sitt eget hufvud, som bjuder honom att sätta af det
bästa han förmår. En sådan färd är nöjsam, men kan ock stundom
blifva ganska farlig, såsom jag senast erfor i en backe i Kola-trakten.
Backen är mycket hög och stora tallar växa vid vägen, som i många
krökningar slingrar sig ned på cn elf, benämd Xuotjoki. Oaktadt
yrväder de näst före gående dagarna var vägen mycket hård, ty den
skyddades uf skogun, och vindon hade äfven legat öfver den motsatta
sidan af berget. Genom mycket åkande hade på vägen bildat sig smärre
»fsatscr, hvilka likt vågen höjde och sänkte sig hela backen ut före.
t’är fick min ren det infallet att löpa efter sin yttersta förmåga.
Ke-rissen flög från den ena afsatsen till den andra, utan att det minsta
vidröra marken. När den i nästa afsats stötte inot den stenhårda vägen
var det en icke ringa svårighet att hålla sig i kerissen. Om der ännu
råkade växa något träd tätt in vid vägen, såsom fallet var mest öfver
så måste inan skynda sig att vända kerissens botten der imot,
emedan annars hufvudet stod i fara. Mon hände det att vägen i och
med det samma höjde sig åt motsatt riktning, så skulle man med
tillhjelp af händer och fötter, eller genom någon häftig kroppsrörelse söka
vända kerissen. Ty om dess spets koin att löpa bak om trädet, så är
lngen ting sannolikare, än att dragremincn skulle brista och köraren
dragas med hufvudet inot trästammen. Jag hade lyckligen afböjt en
sådan fara och der igenom kommit ur balancen, då kerissen åter så
häftigt stötte mot cn afsats, att jag kastades upp ifrån den och sedan
nedföll sidlänges deri. I denna belägenhet hade jag varit alldeles
»hjelplig, oin icke nästa afsats gcnoin en förnyad stöt lyckligen bragt
»>ig åter i min rätta position. När vi omsider kommit ned på elfven
stannade renen plötsligt, vände sig om och betraktade med synbar
förundran den svåra backcn. Der efter gick färden mycket beskedligt
’ängs med elfven, ända till vårt nattherberge".
Ett äfventyr af annat slag hade Castrén (I, sid. l(il) vid cn färd
öfver Imandra-sjön. "Man hade spänt för min keriss cn ung, oinkörd,
usel ren. Medan jag satt obekymrad och betraktade norrskenet, bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
