Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ytterligare om miss Ofelias erfarenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
honom till marken, så att han sårad och blödande sjönk
ned nästan invid mina fötter. Den stackars karlen såg upp
på mig med en blick, hvari kunde läsas både mannamod
och förtviflan. Jag höll tillbaka hundarne och det
påträngande jagtsällskapet och gjorde anspråk på honom såsom
min fånge. Det var blott med svårighet jag kunde hindra
jägarne från att under segerruset skjuta ned honom, men
jag åberopade vårt aftal, och Alfred sålde honom åt mig.
Nåväl, jag tog honom om hand, och inom fjorton dagar
hade jag fått honom så spak ocb undergifven, som någon
rimligtvis kunde begära.»
»Hvad i all verlden gjorde du åt honom?» frågade Marie.
ȁh, saken var helt enkel. Jag tog in honom i mitt
rum, skaffade honom en god bädd, förband hans sår och
skötte honom med egna händer, tills ban åter var på benen.
Efter någon tid utfärdade jag fribref för honom och sade
honom, att han kunde gå hvart han ville.»
»Och gick ban sedan?» frågade miss Ofelia.
»Nej. Den fånige karlen ref brefvet i stycken och
vägrade bestämdt att lemna mig. Jag har aldrig haft en
dugtigare och bättre tjenare, pålitlig och trogen som guld.
Han omfattade sedermera kristendomens läror och vardt
saktmodig och mild som ett barn. Han fick öfverinseendet
öfver min egendom vid sjön och skötte sig dervid utmärkt.
Jag förlorade honom under första kolerafarsoten. Han offrade
i sjelfva verket sitt lif för mig. Ty jag sjelf var nästan
dödssjuk, och alla flydde ifrån mig under den allmänna
förskräckelsen, men Scipio skötte mig outtröttligt och bragte
mig tillbaka till lifvet. Men han vardt sjelf, stackars gosse,
strax efteråt angripen af sjukdomen, och för honom fanns
ingen räddning. Jag har aldrig känt så djup saknad efter
någon, som efter honom.»
Eva hade alltmer närmat sig fadern, under det ban
berättade denna historia, och stod nu invid honom med
munnen till hälften öppnad och de siora ögonen allvarligt
fästade på honom med ett uttryck af högsta deltagande.
Då fadern tystnat, slog hon plötsligt armarne om hans
hals, brast i gråt och krampaktiga snyftningar.
»Eva, käraste barn, hvad är det?» sade S:t- Clare, under
det barnets späda kropp skälfde under våldsambeten af
hennes känslor. »Detta barn», tillade ban, »borde aldrig
få böra något om sådana saker; — hon är så nervös.»
»Nej, pappa, jag är ej nervös», sade Eva och tvang
sig hastigt till lugn med en för ett sådant barn ovanlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
