Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Förebådande aningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
»Men, Eva, barn, tycker du då ej, att de hafva det
ganska bra nu?»•
»Ack, pappa, om något skulle hända dig, hvad skulle
det väl då blifva af dem? Det finns ej många menniskor,
som likna dig, pappa. Onkel Alfred är ej som du, och icke
heller mamma; och tänk se’n på dem, som egde gamla
Prue! Tänk hvilka förskräckliga ting menniskor göra och
få göra!» Och Eva ryste, då hon sade detta.
»Mitt älskade barn, du är allt för känslig. Jag är
ledsen, att jag låtit dig få höra sådana historier.»
»Ack, det är detta, som oroar mig, pappa. Du vill att
jag skall lefva så lycklig och aldrig känna någon smärta,
aldrig lida af något, och icke en gång få höra en sorglig
tilldragelse, under det andra stackars varelser aldrig hafva
annat än lidanden och sorger hela sitt lif; detta tyckes mig
så sjelfviskt. Jag bör få veta sådant, jag bör känna med
dem. Dessa tilldragelser hafva gått mig till hjertat och
trängt djupt i hjertat; jag har tänkt och funderat så mycket
deröfver. Pappa, fins det ej något sätt att få alla slafvar
fria?»
»Detta är en svår fråga, mitt älskade barn. Det är
nog säkert, att det är mycket illa, som det nu är; många
tycka så, och jag tycker så, äfven jag. Jag önskar af
hjertat, att det ej funnes en enda slaf i hela landet, men
sedan förstår jag ej, hvad man skall kunna göra deråt.»
»Pappa, du är en så god menniska, och så ädel och
mild, oeh du har ett sätt att säga, hvad du tänker, så
behagligt; kunde du ej fara omkring och försöka öfvertala
menniskorna att göra hvad som är rätt i denna sak? Då
jag är död, pappa, då skall du ju tänka på mig och göra
det för min skull! Jag ville göra det sjelf, om jag kunde.»
»Då du är död, Eva!» utropade S:t Clare häftigt. »O,
barn, tala ej så till mig! Du är allt hvad jag har på jorden.»
»Stackars gamla Prues barn var allt hon egde i verlden,
och ändå måste hon höra det gråta, utan att kunna hjelpa
det! Pappa, dessa stackars varelser älska sina barn lika
mycket, som du älskar mig. O, gör något för dem! Här
ha vi stackars dadda, som också älskar sina barn; jag har
sett henne gråta, så snart hon talat om dem. Och Tom
älskar sina barn; och det är gräsligt, pappa, att sådant kan
hända beständigt.»
»Så, så, älskling», sade S:t Clare och sökte lugna henne;,
»sluta blott att sörja deröfver, och tala ej om att dö, så
skall jag göra allt hvad du vill.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
