Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Mörka orter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
vid aningen om ett helt framtida lif af elände och med
spillrorna af alla hans flydda förhoppningar utbredda för
hans själs ögon, liksom de döda skepnaderna af hustru,
barn och vänner uppstiga från den mörka vågen och
framträda för sjömannens blick i den stund han håller på att
drunkna. Ack, var det väl lätt att här tro och fasthålla
den kristna trons stora lösensord, att »Gud är, och att
ban lönar dem, som med allvar söka honom»?
Tom reste sig missmodig ocb stapplade bort till den
hydda, som blifvit honom anvisad. Han fann der golfvet
ailaredan upptaget af en hop uttröttade, sofvande menniskor,
och den förskämda luften derinne hade nära nog åter drifvit
honom ut; men nattluften var kall och hans lemmar värkte
af trötthet, så att han svepte in sig i en trasig filt, hvilken
var det enda som erbjöds till sängkläder, sträckte ut sig på
halmen och föll i sömn.
I drömmen hörde han för sina öron en mild röst; han
satt på grässoffan i trädgården vid Pontchatrain-sjön, och
Eva satt med sina allvariga ögon fästa på bibeln, hvaruti
hon läste för honom. Och han hörde henne läsa:
»Om du går genom vatten, vill jag vara hos dig, och
strömmarne skola icke få dränka dig; och om du går genom
eld, skall du icke blifva bränd, och lågorna skola ej skada
dig; ty jag är Herren din Gud, den helige i Israel, din
Frälsare.»
Orden tycktes efterhand bortdö, såsom i en himmelsk
musik; barnet upplyfte sina djupa ögon och fäste dem med
kärlek på honom, och varma strålar af hugsvalelse tycktes
utgå från dessa ögon och sprida sig öfver hans hjerta; och
liksom lyft på toner, tycktes hon höja sig på glänsande vingar,
från hvilka nedföllo liksom ett gnistrande gyllne stjernregn,
och så var hon försvunnen.
Tom vaknade. Var det en dröm? Kanhända var det
så. Men hvem vill påstå, att denna unga ande, som, under
det hon lefde på jorden, var så ifrig att trösta och hugsvala
de lidande, skulle vara förbjuden af Gud att utöfva samma
tjenst efter döden?
»Det är så ljuft att kunna tro,
Att andar, saligt hädangångna,
Omsväfva oss, som ännu bo
I mödans verld, i stoftet fångna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
