Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. En sannfärdig spökhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
vet, de andliga ögonen ovanligt lifliga och skarpsynta, och
derför fick man nu en hel mängd af porträtter i
kroppsstorlek af spöket, hvilka alla försäkrades likna originalet,
men hvilka, såsom ofta är fallet med porträtter, icke
öfverensstämde med hvarandra i någon enskildhet, utom i den
för spöken gemensamma egendomligheten — att de äro
höljda i ett hvitt lakan. De arma varelserna voro ej hemma
i gamla historien och visste ej, att sjelfve Shakspeare
betygat riktigheten af denna kostym, då han omtalar, huru
iden lakanhölj de döde
På Romas gator qvider fram sitt tal.»
Och att de således alla öfverensstämde i denna uppgift,
är ett märkligt sakförhållande i fråga om andars
uppträdande, hvilket vi förorda till alla spiritistiska mediers
uppmärksamhet.
Härmed må nu vara hur som helst; vi hafva våra
enskilda skäl att tro, att en högrest skepnad i hvitt lakan
under de allmänt godkända spöktimmarne promenerade
omkring i Legrees hus, gick ut genom dörrarne, smög sig
omkring huset, försvann stundtals och sedan åter visade sig,
gående uppför den ensliga trappan, för att försvinna på
den olycksaliga vinden; och att ändå hvarje morgon alla
dörrar befunnos stängda och tillåsta lika säkert som någonsin.
Legree kunde ej undgå att få höra en del af dessa
hviskningar, och det var så mycket mer retsamt, som man
så noga sökte hålla det doldt för honom. Han drack nu
mer bränvin än förut, bar sitt hufvud högt och svor
hög-ljuddare än vanligt under dagens timmar; men om nätterna
hade han onda drömmar, och de syner, som visade sig för
honom vid hans bädd, voro allt annat än angenäma. Qvällen
efter det Toms döda kropp hade förts bort red han till
närmaste stad för att deltaga i ett dryckeslag, och fick sig
ett grundligt rus; ban kom sent hem och kände sig trött,
stängde sin dörr, tog ur nyckeln och gick till sängs.
I det hela är det likväl för syndaren något
fruktansvärdt, hemskt och oroande att hafva en menniskosjäl, ban
må göra sig än så stor möda att nedtysta densamma. Hvem
känner väl denna själs gränser och mål? Hvem känner
alla hennes bäfvande aningar och farhågor, hvilka hon lika
litet förmår undertrycka, som hon kan uthärda tanken på
den evighet, som förestår henne? Hvilken dårskap att vilja
stänga sin dörr för andar, då man inom sitt eget bröst
hyser en ande, som man ej vågar möta på tu man hand,
och hvilkens stämma, ehuru nedtystad och qväfd af verlds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
