Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Werenskiold och Thaulow. Af Richard Bergh. Med 2 porträtt efter teckningar af Chr. Krogh och 16 bilder efter taflor och teckningar af Erik Werenskiold och Fritz Thaulow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, som han
sedan nådde
redan för ett par år
som illustratör. Det
synes som om färgen ofta vållade
honom motigheter, som om han
under kampen mot målarkonstens
materiella svårigheter stundom förlorade
något af den friskhet och kraft, som
utmärka hans teckningar. Men
troligen kommer den dag, då målaren
Werenskiold upphinner tecknaren.
Den man, som tager sin sak så djupt
som han, kan icke nå fortare fram.
I fjor drömde han om att en gäng i
stora, dekorativa bilder kunna ge färg
åt sin sagofantasi. Jag tror och
hoppas, att det skall lyckas honom att
förverkliga dessa drömmar och att
vi i dem skola fä se det fullaste
uttrycket af hans konst. Redan har
han emellertid frambragt sä
framstående taflor, att han lugnt kan
räknas bland nordens främsta målare, och
på världsutställningen i Paris erhöll han
under stark acklamationdenhedersmedalj,
som där kom på norska afdelningens lott.
Han representerades på sistnämnda
utställning förutom af ett litet
stämningsfullt landskap med ett par små
staffage-figurer i en något kallgrön förgrund, af
sin mest kända tafla, »en
bondebegra-velse», samt af ett ytterst karaktersfullt
porträtt i naturlig storlek af Björnsons
mor. Karakteristiken är öfver hufvud
taget Werenskiolds starkaste sida.
Förträffligare norska typer än i hans
»bonde-begravelse» ha aldrig förut skapats inom
måleriet. Vid sidan af dem förefalla
Tidemans på sin tid så mycket
omtalade figurer osanna, teatraliskt uppstyltade
och utklädda. Kompositionen i taflan
är i högsta grad enkel men samtidigt
i högsta grad gripande, gripande just
genom sin enkelhet, sin frihet från
konventionalism, sin friska omedelbarhet.
Den afbildning af taflan, som åtföljer
detta häfte, torde ge en något så när god
föreställning därom. Färgen är icke
obehaglig men något kall och torr.
Werenskiold har under de år, som förflutit.
»Nu har det kommit en ny friare, som vill hafva mig, min vän,
sade prinsessan; han är ung och vacker, men jag vill icke hafva
någon annan än dig.»
Teckning till »Följesvennen»
af Erik Werenskiold.
sedan den taflan målades, betydligt
utvecklat sin teknik. Han har särskildt
genom vidtomfattande experiment med
färgtoners sönderdelande lyckats tillföra
sina senare bilder en rikare och
kraftigare färgprägel. Hans landskapstaflor,
som alltid tjusat genom sin djupa,
poetiska stämning, ha blifvit luftigare och
mera vibrerande af ljus under dessa
allvarliga experiment, till hvilka han ledts
lika mycket af sin egen konstnärsinstinkt
som af de pågående impressionistiska
rörelserna inom den europeiska
konstvärlden. Den djupe, tyske tänkare, som
skrifvit den kända boken »Rembrandt
als Erzieher», yttrar på ett ställe däri,
då han berör impressionismen: »När en
gång det momentana i impressionismen
enar sig med det eviga i folkkarakteren
och genom denna äfven blir till tekniken
solidare, skall den rätta konsten födas.»
Werenskiolds konst besannar hans ord.
Som porträttmålare förstår Werenskiold
att på slående sätt individualisera sina
modeller. Uttryck och rörelse äro alltid
af en påfallande psykologisk skärpa. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
