Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 252 —
förekommit Eders Maj:ts omsorger. Eders
Maj:t skall säkert tacka Gud att efter
Cartesius’ och Newtons dagar ingen enda ateist
funnits till i Europa. Eders Maj:t
vederlägger beundransvärdt dem, som fordom
trodde, att slumpen kunnat bidraga till
bildandet af vår värld; säkert erfar Eders Maj:t
med utmärkt nöje, att i våra dagar det icke
ges någon filosof, som icke anser slumpen
vara ett ord utan mening. Ju mer
naturkunnigheten vuxit till, dess tydligare ha vi
öfverallt kunnat skönja den Allsmäktiges
hand».
»Det finns inga människor, som äro mera
genomträngda af vördnad för gudomligheten
än våra dagars filosofer. Filosofien går icke
upp i en ofruktbar dyrkan, hon påverkar
sederna. Det finns ej i Frankrike bättre
medborgare än filosoferna .... Uppmuntra med
er mäktiga röst dessa medborgare, hvilka i
sina tal och skrifter endast förkunna kärlek
till Gud, till monarken, till samhället, men
nedslå dessa vanvettiga partimän, som börja
anklaga för ateism enhvar, som icke delar
deras åsikt i likgiltiga saker.... En stor
kung, som Ni, Sire, är hvarken jansenist
eller molinist eller anti-encyklopedist, han
tillhör ingen sekt, han tar icke parti vare sig
för eller emot ett lexikon (o: Diderots och
DÄlemberts Encyclopédie!), han gör
förnuftet vördnadsvärdt och alla sekter löjliga . . .
Han vet, att dygd och religion bestå i goda
verk och icke i dispyter, han gör sig
välsignad, och belackarne göra sig afskydda» . . .
»Ar icke det här klokt, skickligt skrifvet,
nyttigt för den goda saken» — skref Voltaire
till vänner, dem han sändt brefvet i afskrift.
Och förmodligen skrattade de i korus. Men
»den goda saken» segrade icke ändå.
Filosoferna voro samhällsfarliga, det visste
»sam-hällsbevararen» Ludvig XV lika väl som hans
och Stanislaus’ biktfäder. »Jag skall aldrig
godkänna Diderots val, han har för många
fiender», sade kung Ludvig, och —
akademien valde icke Diderot.
Antagligen har brefvet icke heller på
Stanislaus gjort afsedt intryck, ty han visste ju
af egen erfarenhet hvad det ville säga, att
filosofien påverkar sederna». Låtom oss kasta
en blick på det angenäma hoflifvet hos
författaren till »Le Philosophe chrétien».
6.
»Jag har trott, min kära Voltaire», skref
Stanislaus 1748, »att ingenting var
alster-rikare än ert öfverlägsna snille-, men jag ser,
att ert hjärta är det ännu mer.» Och så
bjöd han honom till sig. Voltaire kom icke
ensam till Stanislaus’ hof, vid nyåret 1749,
han åtföljdes af sin väninna, författarinnan
och markisinnan Chåtelet, som i nära fjorton
år delat hem och litterära nöjen med
Voltaire, under det markisen, hennes man, delade
sin tid mellan hofvet, arméen och —
mä-tresserna. På slottet Commercy mottogos
de celebra gästerna af den älskvärde kungen
och hans statsfru, markisinnan de Boufflers.
Där voro redan en grupp damer och herrar
af Frankrikes och Lothringens högadel, en
polsk lektor och en svensk doktor, konung
Stanislaus’ lifmedikus Kasten Rönnow, som
följt Stanislaus allt ifrån hans vistelse i
Königsberg. Det var en lysande societet med en
briljant konversation och nöjen af bästa
smak. Konungens operatrupp gaf operor,
damerna och herrarne af societeten spelade
för Voltaire hans pjeser — när han ej
spelade själf för att roa sin förträfflige värd,
eller, hvad som var ännu gladare, för slutna
dörrar i väld krets läste upp något af sina
»otryckbara» småsaker, däri tvetydigheterna
ej just voro tvetydiga men dess mera
spirituella. Kvicka verser skrefvo nästan alla
medlemmar af sällskapet. Kanske icke den
kvickaste men bestämdt den vackraste var
en af Stanislaus’ gardesofficerare, den unge
markisen de Saint-Lambert. Madame de
Chåtelet, den snillrika författarinnan, som
bland sina älskare vid tidigare år räknat
hertigen af Richelieu och som nu hunnit
tröttna vid Voltaire, hade trots sina 40 år
flammat upp i våldsam passion för unge
Saint-Lambert, när hon året förut besökt
Stanislaus’ hof; det hviskades, att längtan
efter denne älskare drifvit henne att förnya
besöket. Madame de Boufflers var, trots
sina 36 år, en strålande skönhet med ett
barns rena uppsyn. Sitt förhållande till
Stanislaus tecknar hon i en quatrain:
De plaire un jour, sans aimer, j’eus 1’envie;
je ne cherchais qu’un simple amusement.
L’amusement devint un sentiment,
le sentiment le bonheur de ma vie.
Med konungen lefde alla på den mest
förtroliga fot. Han hade ingen ceremonimästare
och tålde inga »krus och komplimanger».
Madame Chåtelet bodde på nedra botten,
Voltaire i våningen ofvanpå; Madame de
Boufflers i ett litet badhus invid
orangeribyggnaden. Hos henne samlades »den mest
intima kretsen» på aftnarna. Stanislaus var
alltid med. Man gjorde musik, man
samtalade gladt och uppsluppet om vetenskap
(Madame Chåtelet skref i astronomi), om
historia, om litteratur. Man läste upp verser,
som diktats under dagens lopp. Voltaire
läste upp sina romaner. Stanislaus superade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
