Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Min första färd till klippboningarna på Mesa Verde. Af Gustaf Nordenskiöld. Med 5 bilder efter fotografier af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIN FÖRSTA FÄRD TILL KLIPPBONINGARNA PÅ MESA VERDE.
bg
åt norr, trängdes några stammar
småningom af mäktigare grannar mot
söder. De funno här trakter, som voro
relativt fattiga på villebråd, och tvungos
därför att söka lifnära sig på annat sätt
än genom jakt. Majsen, som sedan
gammalt odlats af flere indianstammar,
kunde utan synnerliga svårigheter och
trots det tämligen torra klimatet odlas
i platåregionen. Jägarfolket blef ett
åkerbrukande folk, och samtidigt tvang
dem vården af åkerfälten att öfvergifva
nomadernas kringflackande lif. Men de
fientliga grannfolken hotade dem
alltjämt; därför måste de söka sin tillflykt
bland otillgängliga klippor. De bodde
först i grottor, hvilka småningom
genom skiljeväggar indelades i flere rum.
Sedermera lärde de sig att i dessa
grottor uppföra hela byar af sten, hvilka
därjämte voro nästan ointagliga
fästningar. Deras byggnadskonst
fulländades alltmer. I de större
grottby-arna äro stenarna omsorgsfullt
jämnhuggna och murarna uppförda med stor
skicklighet. Ehuru klippboningarnas
invånare stodo på stenålderns
ståndpunkt och ej kände några metaller, hade
de dock uppnått en stor färdighet i
vissa handtverk, såsom i konsten att
tillverka lerkärl. Dessa voro ock deras
viktigaste husgeråd. Ty den knappa
tillgången på vatten gjorde, att detta
ofta måste forslas långa vägar, och
därtill kräfdes lämpliga kärl. — Slutligen
kom en .period, då grottorna blefvo för
trånga för de alltmer tillväxande byarna.
Större byar uppfördes uppe på platåerna,
ofta på någon isolerad klippudde, som
af naturen var väl befäst. Talrika
ruiner af sådana byar träffas i
Mancos-trakten. Denna period sammanfaller
troligen med tiden för dessa stammars
största utbredning och tillika högsta
utveckling. Därpå börjar deras förfall
af orsaker, som äro svåra att utreda.
Vid den tid, då europeer först nådde
de trakter, som beboddes af klippfolket,
funnos blott enstaka byar på platåerna
kvar. Några af dessa byar finnas ännu
i våra dagar, ehuru deras befolkning
ganska hastigt dör ut. Bland dessa
äro Moki-indianerna i norra Arizona de,
som i sina seder sannolikt mest erinra
om sina förfäder. Men såväl
byggnadskonsten som krukmakarkonsten har hos
dem råkat i förfall. Deras hus äro illa
uppförda och lerkärlen af sämsta slag.
Klippfolkets öden, sådana de här i
korta drag antydts, följa således den
allmänna lagen för utveckling och därpå
följande förfall och undergång. Det var
sannolikt innan detta folk ännu nått
höjden af sin utveckling, som den
klippstad, där jag och Richard nu befunno oss,
var bebodd.
Men det är långt lidet på dagen.
Vi måste bryta upp, så fängslande det
än är att vandra bland dessa förgätna
ruiner efter ett längesedan förgätet folk.
Det bär åter nedför canonbranten och
upp på andra sidan samt uppför den
vingliga trädstammen. Våra hästar stå
kvar på sina platser. Vi stiga genast
i sadeln, och sedan vi i hast besökt en
närbelägen ruin, i hvars närhet fanns
en källa, där vi kunde släcka vår
brännande törst, styrde vi kosan hemåt.
Hemmet, det var vår härliga lägerplats
uti poppeldungen vid Mancosälfven. Vi
nådde den först efter skymningens
inbrott, och den flammande lägerelden
hjälpte oss att hitta vägen genom det
täta löfverket. Den aftonen låg jag så
länge och grubblade på minnena från
dagens ridt, att stjärnorna redan hunnit
långt på fästet, innan jag slutligen
somnade, endast för att ännu i drömmen
vandra bland den sällsamma
klippstadens ruiner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
