Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - G. von Rosen. Af Karl Wåhlin. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
KARL WÅHLIN".
och nit eller haft en tydligare
förnimmelse af evighetshalten i sin uppgift.
Om det värf, han vill tillerkänna
konsten, nämligen att vara en folkets
fo-strarinna i seder och dygder, är för
strängt begränsadt för att kunna
innefatta allt hvad vi vilja räkna till konst, så
hindrar detta icke att inom denna gräns
falla de största uppgifter, åt hvilka
konsten kan ägnas. I konsten som i lifvet
har också leken sitt berättigande, och
själfva det ursprungliga paradisets
sällhet hägrar ju i föreställningen såsom
en glad och skuldfri lek i ljus och
skönhet. Men utan allvarsord kunna vi icke
lefva, och ej minst i konsten äro de af
nöden.
Den uppgift, för hvars skull von
Rosen begaf sig till München, hade
länge legat och grott i honom. Han
ville framställa Erik XIV, den till
poetisk gestaltning mest lockande
personligheten från vårt femtonhundratal:
renässansfursten, som ville åt vår kulna
nord gifva en reflex af söderns glädje
och prakt; den kvinnodyrkande
medeltidsmannen, konstnären och
fantasimänniskan, som på lek satte en folkets
dotter vid sin sida på tronen; offret för
händelser och strömningar, hvilkas
vågor ryckte honom med sig, och för sitt
eget sjuka vankelmod. Han ville visa oss
huru hans öde fullbordades inom honom
själf, och han målade den stora och
märkliga målning, som heter Erik XIV.
Det talas mycket om symbolisk konst
nu för tiden, och för så vidt därmed
menas att hvarje sak, hvarje linie och
hvarje färg skall hafva sin betydelse,
som går upp i helheten till en
symfonisk verkan, så måste det erkännas att
vi just i denna tafla äga ett öfverlägset
alster af en sådan konst.
Konungen sitter på golfvet; hans
högra hand hvilar slappt mellan Karins
ångestfullt hopknäppta händer, och den
vänstra ligger krampaktigt knuten på
en handling, färdig att underskrifvas.
Bakom honom står frestaren, Göran
Persson, en bild af djäfvulsk ondska,
räckande honom pennan. Görans ögon
fästa sig hotfullt på Karin, som
betraktar honom med bäfvande uttryck och
tårfyllda ögon. Konung Eriks blick
irrar rådlöst omkring; han ser mörker
och blod framför sig, blod och mörker,
hvart han ser. Hans eget? Andras?
Hvar skall han börja och hvar skall
han sluta? Hela landet vill ju hans
ofärd. Hvem skall han lita på — den
sluge, hårde och hämdlystne man, som
förstått att göra sig oumbärlig för
honom, eller det bäfvande hjärta, som
gifvit honom en fridsäll vrå att hvila
vid? Skall han förtro sig åt
statsklokhetens beräkningar, ginge de ock öfver
andras lif och lifslycka, eller skall han
lyssna till menlöshetens böner och tårar?
Taflan påminner om något af dessa
medeltida mysterier, där ängeln och
djäfvulen strida om en människosjäl.
Dessa gestalter, den hvita och den svarta,
hafva liksom utgått ur konungens eget
själstillstånd. Orenom kampen dem
emellan ser man blott tydligare in i hvad
som försiggår hos Erik. De kunde gå
bort båda — konungen skulle ännu
länge sitta kvar, förlamad af
skräcksyner och hemska aningar och stirrande
ut i blod och mörker.
Med denna målning, det sista och
största resultatet af vandringsårens
sträfvanden, återvände konstnären till
Stockholm. Taflan, som förvärfvades af
Nationalmuseum, blef kanske föremål för
lika mycken undran som beundran. Den
populära kritiken går som bekant i
synnerhet ut på att gifva konstnären godaråd,
hur han rättare skulle ha förfarit. Framför
allt önskade man att Karin skulle hafva
varit vackrare, att hennes kroppslighet
skulle varit mera markerad, o. s. v. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
