Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Familjeinteriörer från trettioåriga krigets tid. Anteckningar ur gamla papper af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
familjeinteriörer från trettioåriga krigets tid. 171
I norra Tyskland skildes de båda
reskamraterna, som enligt Forbus5 ord
»hade varit som bröder på vägen och
haft godt compagnie af hvarandra», och
Forbus begaf sig åstad att uträtta sitt
egentliga ärende, att söka upp
fältmarskalken Johan Banér. Han sökte
förgäfves den store fältherren i Hildesheim,
som han kort förut lämnat, och där han
efter träffningarna vid Fritzlar tagit del
i det gästabud, där han enligt det gängse,
ehuru obestyrkta ryktet skulle ha
blifvit förgiftad.
Den store fältmarskalken var liksom
Forbus vid denna tid en nygift man,
men för tredje gången. På slottet
Arol-sen hade han i September samma år
hållit bröllop med den 16-åriga
mark-grefvinnan Johanna af Baden-Durlach,
några månader sedan hans andra
hustru, Juliana von Erpach, aflidit.
Förlofningen hade firats i hans läger med
dundrande kanonsalfvor. När bröllopet
skulle stå, hotades Banérs armé genom
den kejserlige generalen Piccolominis
anryckande. Banér lämnade sin brud
och bröllopsfesten, skyndade till sina
trupper, tillintetgjorde fiendens anslag
och återvände efter några dagar för att
fortsätta bröllopsfesten. Sedan förde
han sin sköna brud till lägret. Hon
hälsades af hans hela armé, uppställd i
slagordning, medan artillerisalfvorna
dånade, så att nejdens invånare trodde,
att ett nytt fältslag utkämpades. Så
berättar historien. Den väldige
krigaren, som nu närmade sig slutet af sin
stormiga bana, och hans 16-åriga brud,
som han vunnit, om ej med svärdet, så
dock med glansen af sitt krigarenamn,
bilda under kanondundret på sitt sätt
också en »familjeinteriör» från 30-åriga
kriget.
Huru det lyckades Forbus att hinna sin
fältmarskalk under hans iltåg under
vintern 1640—41 mot Regensburg eller un-
der återtåget genom Böhmen och
Sachsen, därom upplysa hans ännu bevarade
bref till fru Margareta intet. Samlingen
slutar med december 1640. Från
gästabudet i Hildesheim var det blott några
månader till Banérs död i Halberstadt.
Dock gick det icke Forbus med Johan
Banér som med »hertig Berendt», att
döden hindrade honom att framföra sitt
uppdrag. Därom vittnar ett ännu
bevaradt, af Johan Banér undertecknadt
resepass för Forbus’ återfärd till Sverige.
På sommaren 1641 finna vi Forbus hos
sin maka i Sverige, men färdig att med
henne draga till Tyskland.
I Pommern, först i Stettin och sedan i
Stralsund, hade de båda makarne jämte
det släkte, som växte upp kring dem,
sitt hem under mer än ett årtionde.
»Lille Hans i källaren» hade sett dagen
under Forbus’ resa i Tyskland. Från
reskamraten, den unge grefven, ingick
lyckönskan till fru Margareta. »Ar mig
ock af hjärtat kärt, att Hänschen im
Keller är en gång i ljuset framkommen,
hvars skål min k. Forbus och jag så
ofta hafva på vägen druckit.» Han
tillägger dock en höfvisk ursäkt att han
»så fritt skämtar». »Holland» —De la
Gardie vistades i Amsterdam — »hafver
intet, oansedt här tjockt väder och
sumpigt är, kunnat gjort mig
melankoliskare.»
Jämförelsevis fredlig var Forbus’ nya
verksamhet. Befordrad till
generalmajor, var han vice guvernör och
mili-tärbefälhafvare i Pommern, någon tid
äfven vice guvernör i en del af Sachsen
med hufvudkvarter i Leipzig. Hans
verksamhet var företrädesvis
administrativ, och hans papper lämna månget
bidrag till historien om den svenska
förvaltningen i dessa landsändar. Den
erfarne krigarens vana att föra befäl togs
dock i anspråk för att upprätthålla
ordningen bland de värfvade trupper af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
