Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruksherrn. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 io
verner von heidenstam.
och frågade hvarenda passagerare. Men
borta var den saten. Under hela
färden talade vi inte om annat än den
röda kappsäcken. En präst, som också
var med, satt långt in på natten i min
hytt och pratade om det myckna
besynnerliga, som kan hända oss ... Godt!
Nu ska’ ni få höra. När vi så nästa
morgon skulle lägga till i Karlskrona ...
Jag stod just bredvid kaptenen, och jag
bad honom låna mig kikaren, innan jag
tordes säga något. Så förbluffad, så
häpen var jag. Jag märkte något rödt
borta på bryggan, och när jag så satte
kikarn för ögonen ... då såg jag min
röda kappsäck redan stå där på
landningsbryggan och vänta. Jag kunde
ganska tydligt läsa mina initialer och
se kronan. Alltsamman var sydt med
svart sefirgarn på den röda bottnen. Godt!
Det är min röda kappsäck! skrek jag,
men man gapskrattade både till höger
och vänster och det förundrar mig inte
att ingen ville tro mig. Jag trodde mig
knappt själf . . .
När bruksherrn hade hunnit så långt
i sin berättelse, tystnade han alltid ett
ögonblick samt reste sig och begynte
gå af och an.
— När ångbåten så lade till,
fortsatte han, gick jag i land och stack
min gamla hederliga nyckel i låset och
öppnade kappsäcken. Kaptenen och
passagerarne stodo i ring rundt omkring,
och när jag väl packade upp midt på
bryggan min egen märkta nattskjorta
och mina strumpor ... då måste de
tro mig. Men hvarken då eller sedan
har jag hört någon förklara, hur min
röda kappsäck kunde försvinna under
resan och sedan stå i solskenet på
bryggan i Karlskrona, när vi kommo dit.
Hvaba? Det är det mest underbara
jag någonsin upplefvat.
Alla hade nu ryckts så med af
berättelsen, att de utan tvång började prata
om hvarandra. Till och med sönerna
vågade ett par tvekande ord, och för
att riktigt låta sin välvilja slita alla
tryckande band kunde då bruksherrn
skämtande gå informatorn på lifvet.
— Hur önskar nu herrn lönevilkoren
till nyåret? sporde han. Herrn läser
tyska romantici. Godt! Om herrn finge
ett kungarike och hela jorden dessutom,
skulle det nog för herrn ändå bara vara
en droppe i önskningarnas vida ocean.
o
— Aja, svarade informatorn och
mo-dade upp sig till djärf het. Min ideela
lifsönskan . . . Men om vi tala om min
resignations så att säga rent jordiska
lillönskan, kan jag vara nöjd med
femtio banko om året och en kardus tobak
i månaden.
Efter en sådan frispråkighet ansåg
sig bruksherrn berättigad att också unna
sig själf litet nöje och lät därför
fram-lyfta spelbordet, allas fruktade
sträckbänk. Han var ett snille i spel vid
sidan af informatorn och de båda systrarna,
som med hvita bandmössor på de
fundersamt nickande hufvudena ängsligt
ordnade sina kort. Därför mördade han
dem tum för tum med en skur af
tillrättavisningar och elakheter. Det fanns
ingen sårbar punkt, ingen egenhet, som
han ej letade fram och genomborrade,
utan att någonsin få ett förnärmadt svar,
och utan att de någonsin trodde sig
våga glömma, att han var husets herre
och herre öfver tre mil Tivedsbygder.
Från de ohjälpliga medspelerskorna
flög slutligen hans uppjagade förtrytelse
som en hungrig kråka till nya kornfält.
Han rasade mot Crusenstolpe och mot
den oro, som hölls vid lif af
bläcksud-darne, dessa samhällets tattare. Ströko
de inte kring på bekostnad af dem,
som ägde torfvan! Tiden var en
röf-varkula, full af uslingar och bedragare.
Hans beskyllningar blefvo allt
orimligare, hans ord allt grymmare, ända till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
